Vinterhumör

Äh blää.

Det här är inte en bra tid på året för mig. Det hjälper att komma ihåg det, att slutet av vintern alltid suger. Det har varit mörkt alldeles för länge, och framåt februari mår jag inte bra längre. Igår satt jag och grät i hallen och var uppriktigt rädd för att bli sjuk, alltså att bli deprimerad på riktigt, att inte klara av min vardag och mitt liv och behöva vård och mediciner.

Men efter gråt och kramar och lite mer funderande så mådde jag okej igen, och jag tror inte att det egentligen är någon fara. Jag kan stundtals bli väldigt väldigt ledsen utan någon större yttre orsak, och deppar rätt frekvent, men jag är samtidigt ofta rejält glad. Flera gånger om dagen går jag runt och ler för att mitt liv är så bra, skrattar och tycker att saker är roliga, så jag tror egentligen inte alls att det är någon fara med mig. Det är bara vinter. Blää.

Och det har varit en jobbig månad. Jag minns att vi två veckor in på det nya året konstaterade att 2010 började riktigt uselt, och eftersom de två senaste veckorna var skitjobbiga och en månad har runt fyra veckor så är det lätt att räkna ut att januari inte var någon höjdare. Jag är arg och less och sliten och vill inte må så här och vill inte ha det så här. Det är kanske inte så konstigt att jag sätter mig och gråter.

Vi jobbar på det. Inte så mycket mer eller annat man kan göra. Och vi är duktiga och effektiva vad vi än gör, så vi löser säkert det här också. Dessutom är det snart vår och då kommer solen tillbaka, och det blir varmt och Signe kommer kunna krypa och vara mindre frustrerad och AB kommer vara hemma och slippa sina långa jobbresor och jag kommer ha praktik en kvart bort och komma hem efter fyra varje dag. Vi kan gå ut i skogen och känna vårlukter och leka med hunden och vara ute tillsammans, och rätt vad det är så är allt bra igen. Så det så.

Och rätt vad det är kommer jag en gång för alla fatta att jag inte har något jag behöver kompensera för, att jag är bra som människa och att det inte är något fel på mig, och sluta anstränga mig så förbannat. Rätt vad det är kommer jag komma ihåg hur man gör när man slutar prestera och börjar leva, och börja njuta av att vara Signes mamma och ABs fru utan att ständigt granska mig själv och kritisera mig själv för att jag inte är tillräckligt bra och egentligen inte alls duger.

För det är jag visst det och det gör jag visst det och nån gång ska jag en gång för alla lyckas slänga ut den där idiotiska rösten i mitt huvud som säger annorlunda. Och tills jag lyckas med det tänker jag i alla fall lägga munkavle på den, eller nynna vårvisor så högt att den inte hörs. För jag är bra och jag är tillräcklig och jag behöver inte göra ett enda jädra dugg för att duga, vare sig som mamma eller maka eller människa, så det så.

Det är bara så väldigt mycket lättare att komma ihåg de sakerna när solen skiner.