En kompis skrev i sin blogg om varför folk bloggar om sina barn, och antog att det handlade om att antingen skryta om sitt barns förträfflighet, eller vältra sig i sin olycka. Det är sant båda delarna i mitt fall, för som säkert alla märkt så är just mitt barn helt otroligt fantastiskt underbart och alldeles alldeles speciellt. Tycker jag, i alla fall. Och det tycker hon med. Och att vi beklagar vår nöd har väl varit lika uppenbart. Så det kan säkert stämma.
Och jo, den tredje anledningen, att kunna kommunicera med folk när man inte kan träffa dem, stämmer bra in på oss också. Vi har till skillnad från somliga, inte flyttat till någon gudsförgäten del av landet, men ärligt talat har massiv sömnbrist ungefär samma effekt.
Signe sov hela nätter förra veckan, fem nätter i sträck. I lördags åkte vi på middag hos vänner, och Signe sov hos min pappa. Och det fantastiska var att vi inte behövde välja mellan att antingen vara sociala och träffa folk, men helt utmattade, eller sova och vara ensamma. Vi kunde gå på middag som vanligt folk och inte yrsliga och darriga. Det var så skönt.
Och Signe verkade ha det bra hos morfar. Tydligen hade hon gått själv till sängen när hon var trött på kvällen, och somnat på en kvart. Inatt gjorde hon inte om förra veckans bedrift, utan vaknade klockan tre och var svår att söva om, så AB fick inte så mycket sömn efter det. Men i alla fall.
Vi är människor igen. Hurra! (Hoppas det håller i sig.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du bloggar väl också lite för att berätta om hur det är att vara okonventionella föräldrar?
Jag har tänkt ibland att hur stor skillnad kan det vara, vi är väl alla föräldrar som älskar våra barn? Men idag, när jag var på behandlingsbadet med dottern, fick jag en helt annan förståelse. Där var alla föräldrar till ett barn med synligt eller osynligt handikapp. Ingen tog den minsta notis om att dottern både idag och förra gången spenderar hela badstunden på land. Ingen kommer med några käcka förslag på hur vi skall locka henne ner i vattnet.
Precis som ni, om ni går på regnbågsträffar - ingen höjer väl på ögonbrynen när ni berättar hur Signe blev till?
Skicka en kommentar