Tack och lov för hjälp

Alltså, grejen är den att nej, vi fixar inte det här. Vi fixar inte att ensamma ta hand om vår dotter. Det är för mycket. Vi mår för dåligt, och jag ställer inte upp på det.

Vi kom hem från svärföräldrarna för åtta dar sedan, övertygade om att nu, den här gången, skulle det funka. Jag menar, nu har vi ju haft två månader på oss att lära oss och vänja oss. Nu ska ju AB snart tillbaka till jobbet. Nu är det dags att få någon slags fungerande vardag av det här. Så vi åkte hem fyllda av nervös tillförsikt och med föresatsen att inte komma tillbaka på fjorton dagar. Nu skulle vi lösa det här själva.

Jag har varit olyckligare i perioder i mitt liv. Svårt att förstå, men det har jag. Men inte så där särdeles mycket.

Det kröp sig liksom på oss. Vi blev mer och mer stressade. AB blev argare och argare, jag blev mer och mer passiv. Gång på gång på gång började vi småtjafsa och gräla. Gång på gång sårade vi varandra, helt i onödan. Mer och mer började vi båda två känna den där sjunkande känslan, tänka de där hemska tankarna om hur usel man är och hur dåligt det går.

Till slut, i typ torsdags (men jag vet inte, för jag blandar ihop dagarna och har inget minne), var det inte mycket kvar av oss längre. Jag grät och stirrade ut i tomma intet. AB grät och slog på saker. Hunden skällde och skällde och skällde. Och Signe kinkade, gnölade, gnällde och illskrek. Det funkade helt enkelt inte längre.

Sen lade vi oss i en hög på golvet och grät. Jag låg med huvudet på ABs mage och kände hur otroligt mycket jag hade saknat det. Signe, den välsignade lilla sötnosen, valde att för tillfället vara nöjd i babysittern strax bredvid, och Vilde slutade skälla på grannhunden för ett ögonblick och passade på att ta sig lite mattegos. Och vi grät och berättade för varandra hur förtvivlade vi var, hur dåliga vi kände oss, hur det inte alls var så här vi ville leva, hur ledsna vi var.

Och långsamt, långsamt började det släppa. Signe kinkade till lite, och AB tog henne och hade henne mot knäna, där på golvet, och i några minuter var vi alla fyra tillsammans, tätt tätt, och lilla Signeflickan verkade också köpa läget, i alla fall precis just då. Och vi insåg att vi måste göra något åt situationen. För vi fixar inte att leva som vi gjorde fram tills dess.

Det är inte sömnbristen som är problemet. Ärligt talat sover vi rätt okej. Det är inte stress, inte brist på mat eller hygien. Det är inte ens brist på egentid, för när som helst kan vi be den andra ta Signe och därmed få lite tid för en själv. Den skriande bristen, det som får oss att fullständigt gå på knäna så fort vi kommer hem och är ensamma, det är bristen på tid för oss själva. Tillsammans.

Jag går i skift med människan jag älskar mer än allt annat, hon som jag behöver för att kunna stå upp. Jag skiter i om det är PK eller ej, om det är sunt eller vettigt - jag kan inte må bra utan henne. Jag behöver henne, så otroligt jädra mycket. Och efter sex dar utan tid ensamma tillsammans funkade vi helt enkelt inte längre.

Tillsammans kan vi fixa vadsomhelst - men utan möjlighet att då och då återkoppla, att då och då få en kram och få slutföra ett samtal, utan att få vara tillsammans, så blir vi stressade, neurotiska vrak som bara gråter och skäller. Och det går fort att hamna där, för vi behöver varandra så mycket.

Och när det bara är vi två och Signe har det varit nästan omöjligt för oss att hämta kraft från varandra, att ladda batterierna. Vi kan inte sova tillsammans, för en av oss måste sova med Signe, och hon låter så mycket att om vi inte ska vara uttröttade båda två måste vi sova i olika rum. Vi kan knappt kramas (det är inte samma sak när man har en bebis på armen). Det är svårt att prata vettigt när en av oss går runt runt eller repetitivt gungar bebisen upp och ner, eller måste avbryta konversationen för att ljudnivån blivit öronbedövande.

Det funkade helt enkelt inte.

Tack och lov att det inte behöver funka. Tack och lov att det inte är bara upp till oss. Tack och lov att vi till slut insåg vårt högmod och taggade ner på pretentionerna. Tack och lov att det går att be om, och få, hjälp. Tack och lov att vi lever ett liv där vi har kärlek och hjälp i överflöd, så fort vi sträcker ut en hand.

Signe har ju faktiskt åtta föräldrar, allt som allt. Inte bara två. Hon har fyra morföräldrar, som alla verkar ha drabbats av kärlek vid första ögonkastet till vår lilla sötnos, och som dessutom alla fyra är rätt rädda om mig och AB. Och hon har två gudföräldrar, där man kan säga samma sak. Vi behövde bara svälja vår prestationsångest och överdrivna stolthet, och lyfta upp telefonluren.

Så nu har vi bett om hjälp. Pappa och hans tjej vill jättegärna ha Signe ute hos sig på landet, och vi ska åka till Ikea med pappa och välja ut skötbord och grejer att ha där ute. Mamma bor 100 m härifrån och kommer gärna förbi och hjälper till. Och bästa vännen K, Signes gudmor, kommer hit på tisdag och tillbringar dagen här. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte vara ensamma. Och vi kan få vara ensamma tillsammans.

Och grejen är den att det räckte med att vi fick vara för oss själva tillsammans ett par timmar igår kväll för att världen ska se helt annorlunda ut. Nu är vi glada igen, balanserade igen, oss själva igen. Nu är vi de fantastiskt bra mammor jag tog för givet att vi skulle vara. Nu kan vi klara vad som helst.

Men vi behöver lite hjälp ibland, för vi behöver få vara ensamma med varandra ibland för att det ska funka. Ett par timmar här och där, några gånger i veckan. Sen är allt bra igen.

Och då är det faktiskt väldigt bra.