Nya jobbet

Det här är första helgen på mitt nya jobb, eller första helgen jag sitter ensam i alla fall. Jag har varit här tre gånger förut, tillsammans med gode vännen O. som förmedlade jobbet till mig.

Det här måste varit det absolut enklaste jobbsökandet någonsin. O. ringde en lördag och sade ungefär "Jo du, det här jobbet I. hade, hon tyckte inte det passade henne, vill du ha det istället? Jag lovade min chef att jag skulle hitta nån, och du sade ju att du ville ha ett extrajobb." Vad svarar man på sånt? Man svarar ja tack! och ser glad ut.

Kanske för att det gick så väldigt lätt har jag ändå varit lite kluven till att börja. Inte egentligen till det här jobbet, men till att börja jobba. Min lata sommar var underbar, och idén att sätta full fart igen var ytterst otrevlig. Det är den fortfarande, om än en bister realitet vid det här laget. Jag skulle, i ärlighetens namn, hellre tillbringa helgen i skogen eller gosandes i soffan med AB och Vilde, än sittandes på ett kontor i ett tomt sjukhus i väntan på att telefonen ska ringa.

Det är nämligen det jag gör. Sjukhuset har en vikarieförmedling öppen på helgerna, där jag eller någon av mina förtjusande kollegor O. eller E. sitter fredag eftermiddag och hela dagen lördag och söndag och hjälper avdelningar som får in sjukskrivningar. Det ringer någon, man tar uppgifterna, sen slår man i pärmar eller på datorn efter folk att ringa till, sen ringer man dom, och när man antingen fått ett ja eller har ringt alla man kan ringa så hör man av sig till avdelningen igen och berättar hur det har gått. Det är väldigt likt mitt förra jobb på säkerhetsföretaget, som jag sade upp mig från för ett år sedan.

Arbetsuppgifterna är i alla fall lika. Men här slipper jag galna kollegor som pratar högljutt över huvudet på mig, och ljudet av tusentals ringande telefoner. Jag slipper dålig luft och dåligt ljus och jag har ett fönster, som vetter ut mot en skogsklädd ås som just nu har fantastiska höstfärger. Det förra jobbet var djupt ner i en bunker... Jag slipper jobba natt eller bisarrt långa pass, här är det 8-18 dagtid som gäller, inte alla tider på dygnet hur länge som helst. Jag slipper ha uniform, och sitter just nu i fluffig ylletröja och fårskinnstofflor. Det är inte 90 minuters restid bara för att ta sig till jobbet, utan 15 min med cykel, kanske 5 med bil om det kniper. Och, inte minst, det är en och en halv gånger så bra betalt. Det är ett bra jobb, helt enkelt.

Och vår ekonomi behöver att jag jobbar. Eller snarare - vår livsstil och ekonomiska standard behöver att jag jobbar. Vi har en rätt dyr bostadsrätt, en bil och har lagt mer pengar på vår sjukliga hund än vad vi kanske skulle ha önskat. Dessutom har mitt körtkort kostat en mindre förmögenhet. Vi åkte till Skottland i våras, och vi ska till Portugal i november, båda med ABs jobb, men i alla fall. Det kostar pengar, och i år har vi varit tvungna att äta av våra sparpengar istället för att fylla på dem. Det har varit värt det, men det vore schysst att vända trenden lite, och då behöver jag jobba.

Men det känns otroligt skönt att känna att jag har ett val. Det är helt och hållet ABs förtjänst, utan henne skulle min situation vara mycket mycket sämre. Jag har mycket längre kvar på min utbildning än jag har CSN till. Men med ABs lön tillsammans med mina studielån och extrajobb så klarar vi oss alldeles utmärkt - jag har aldrig haft det så här bra ekonomiskt. Och jag har aldrig, inte ens som barn, haft det så här tryggt ekonomiskt. Även om jag skulle få sparken, även när mitt CSN tar slut, och även om AB också får sparken, så kommer vi att klara oss. Hennes A-kassa och våra sparpengar räcker för oss att leva på. Inte som vi lever nu, och vi kanske skulle vara tvungna att flytta, men vi skulle klara oss.

Mina gamla fantasier om att stå ensam på en tågstation utan pengar och med alla mina tillhörigheter i en plastpåse har försvunnit. Jag känner inte längre att ekonomisk ruin lurar precis runt hörnet. Det är otroligt skönt. Och det gör också att det här jobbet känns mycket bättre. Jag tror att jag är rätt bra på det, men om min chef inte skulle hålla med och ge mig sparken, så går inte världen under för det. Jag måste inte klara det här till varje pris. Jag gör mitt bästa, och behöver inte oroa mig jättemycket för vad som händer om det inte skulle vara tillräckligt.

Det är väldigt skönt att kunna känna så.