Kan, men vill inte

Sitter i Karlskrona och har äntligen litet tråkigt. Det är faktiskt rätt skönt, eftersom resan hit ner och de första dagarna var alldeles för jobbiga för att jag skulle må bra av det. Igår var första dagen jag kunde slappna av och bete mig som jag mår bra av, och eftersom jag hade sammandragningar hela dagen (förmodligen helt logiskt stressinducerade) låg jag i fosterställning på en soffa i stort sett hela tiden, och slumrade av och till. Idag har jag gjort ungefär samma sak, fast utan sammandragningar, och börjar äntligen känna mig som en människa igen.

Grejen är ju den att jag orkar göra mycket mer än vad jag mår bra av att göra. Det finns liksom en nivå av aktivitet som jag väljer när jag är ensam och inte har en massa måsten och plikter. Då kan jag småplocka lite med saker, och ta hand om lätta hushållssysslor, men i ärlighetens namn sitter jag rätt still större delen av dagen. Magen är jättetung nu, det gör ont när jag sätter mig och ont när jag reser mig, mina händer är svullna och ömma, och tja, jag är helt enkelt väldigt trött väldigt ofta. Det är jobbigt att bygga knytt, det är så det är.

Men det betyder ju inte att jag inte kan göra mer. Jag kan lägga mig på en helt annan aktivitetsnivå, om jag måste. När vi reste hit höll jag igång hela dagen, fysiskt och mentalt, två dagar i rad - åkte bil jättelångt, men också med såna saker som att packa och packa upp, gå med hunden, springa och hämta saker, laga mat, överhuvudtaget vara igång hela tiden. Det går ju. Jag kan göra det. Jag puttade till och med ett tungt båtsläp flera gånger, med det inte så roliga skämtet "Hoppas det finns bra BB i Karlskrona...".

Jag kan uppenbarligen göra sånt, men det kostar. Det kostar i att jag får panikattacker, att jag känner mig otroligt trött, att jag blir gråtfärdig, att jag får ont, att jag inte kan sova, att jag bara vill rulla ihop mig i en hög och försvinna. För jag orkar egentligen inte. Det bara verkar så.

Jag tror att om jag levde så, så vore det ett klockrent sätt att dra på mig det där höga blodtrycket jag inte alls har. Och foglossningarna, som än så länge bara spökar lite i bakgrunden särskilt jobbiga dagar. Jag tror inte att det är en slump att jag fick sammandragningar nästan bokstavligt hela dagen igår, första dagen jag äntligen kunde slappna av ordentligt. Kort sagt, jag tror inte att det är en bra idé för mig att leva så, även om det är lite skönt att veta att jag fortfarande kan.

Kan, men vill inte.

För jag vill må bra. Jag är faktiskt inte beredd att ha ett dugg mer ont än nödvändigt. Jag är inte beredd att stressa överhuvudtaget, egentligen. Jag vill fortsätta följa min rytm, göra det som känns bra i min kropp, och lyssna noga och känna efter vad som känns bra.

Snart, snart reser vi hem - på onsdag åker vi härifrån. Hemlängtan!