Andra försöket

Vi fick en tid igår, vid halv tolv. Det var samma läkare, doktor Kjell, som gjorde ultraljudsundersökningen på mig i våras, och han fick lite social kompetens-poäng på att han faktiskt kom ihåg det, och att han denna gång kallade AB vid namn. Han förlorade poäng på att han fortfarande inte tog ögonkontakt eller hälsade på något vettigt sätt. Vid ett tillfälle när jag låg i gynstolen utan byxor lutade han sig också snett över mig för att ta en grej som AB höll i, och då tog han stöd i flera sekunder med sin bara underarm mot mitt nakna innanlår. Inte trevligt alls, rätt creepy.

Men inseminationen gjordes utan problem, även om att få kalla metallinstrument uppkörda i mig av främlingar fortfarande inte har hamnat på min lista över föredragna kinks. Efteråt skapade vi en tradition genom att gå och äta lunch på samma ställe som förra gången, en lite tjusigare lunchrestaurang i närheten av där vi bor.

Nu är jag alltså inseminerad för andra gången, och kommer eventuellt bli gravid. Och jag känner att jag orkar inte hålla på som förra gången. Jag orkar inte oroa mig och hoppas, tänka på vad jag äter och dricker, och känna efter om jag kanske kanske har graviditetssymptom. Jag tänker inte bekymra mig om det förrän vi kommer tillbaka från Portugal.

Vi ska nämligen till Portugal nästa vecka, vi åker på lördag. AB ska delta på ett symposium med sitt jobb, och jag följer som vanligt med som "accompanying person". Det är femte gången nu tror jag: Aberdeen i Skottland, Kyoto och Maizuru i Japan, Helsingfors i Finland och Pitlochry i Skottland, igen. Och nu Sesimbra, fyra mil från Lissabon. Om det inte vore för ABs jobb skulle jag aldrig ha rest så här mycket de senaste åren. Det är helt fantastiskt.

Och det är jättejätteskönt att få resa till södra änden av Europa precis när november börjar. Nu när vintertiden slagit till igen fattar jag inte riktigt hur jag ska klara mig utan sol tills våren kommer. Men vi fuskar, således, och snyltar på portugisernas dagsljus.

En grej vi funderat en del på är just den eventuella graviditeten i samband med semester utomlands. Eller mer konkret - alkohol på semester utomlands. Ska jag hålla mig helnykter, för att jag kanske kanske är gravid? Eller ska jag låta bli att oroa mig och tänka på det, och bete mig som vanligt?

Ärligt talat lutar det just nu mer åt vanligt. Jag är orolig för hur jag kommer må om jag går och tänker på det hela tiden, och ständigt måste tacka nej till rödvin till maten, och välkomstchampagne, för att inte tala om fisk och ostar som förmodligen kommer att bjudas på. Det blir för jobbigt. Inte så att det är omöjligt för mig att inte dricka alkohol och tänka på vad jag äter, men för att jag då måste tänka på det hela tiden, och hoppas.

Så jag tänker att jag ska smutta på välkomstchampagnen och kanske dricka ett glas rödvin någon kväll, och provsmaka portvinet, och tro att alkohol i sådana små mängder inte borde påverka en liten zygot som knappt ens fäst vid livmoderväggen om den ens existerar. Och att jag ska följa läkarens råd efter första inseminationen: "Lev som vanligt. Det finns inget du kan göra som kan öka chanserna, och det finns inget du kan göra för att minska chanserna. Gör precis som du brukar, tills du vet hur det gick." Så då gör jag nog det.