En sydafrikansk greve

Vi diskuterade Magdalena Ribbing (http://www.dn.se) och hennes tips om vad man ska göra när folk ställer dumma frågor, typ "Varför äter du inte upp svampen?" eller "När tänkte ni skaffa barn då?". Hennes förslag var att man svarar kort på frågan, och sen börja tala om något annat, som "Jag gillar inte svamp, har du sett vilka fina bordsdukar dom har använt?" för att få folk att fatta att de inte ska fortsätta på det spåret, om man inte vill vara direkt avsnoppande och fråga "Varför är du så intresserad av det?"

Och så reflekterade vi över hur många gånger vi kommer få frågan "Och vem är pappan då?"

Jag menar, det är ju en sak om folk vänligt nyfiket undrar hur vi gjorde. Åttifjärde gången är man säkert rätt trött på det med, men mycket hellre att folk som undrar faktiskt frågar, än att de bara tittar undrande. Att försynt fråga om det är okej att fråga hur vi gjorde är helt i sin ordning, och bör bemötas artigt och vänligt.

Men hur gör man med folk som inte är artiga och försynta, som tar för givet att det finns en pappa, och att det är okej att fråga efter honom?

"Då säger vi att han är en sydafrikansk greve" konstaterade AB. "Ja", sade jag, "en sydafrikansk vinodlare som behövde en arvinge men inte orkade föda upp en själv. Vi har lovat att lämna tillbaka barnet till honom när det fyller 16."

När vi hade skrattat färdigt slog det mig att det nog inte ens finns några sydafrikanska grevar. Men det gör ju bara svaret ännu bättre.

Så om någon undrar i framtiden kommer pappan till vårt barn vara en sydafrikansk greve. "Och om de inte tror på det" sade AB, "så säger vi att det är en boxare, från amerikanska södern. En svart."

Det sanningsenliga svaret kommer väl ligga nånstans emellan "det vet vi inte" och "det vill vi inte säga". Men en liten kreativ lögn kan ju göra livet mer intressant.