Viktiga datum

Den nionde januari är ett sådant där viktigt datum, som jag aldrig kommer att komma ihåg om jag inte skriver ner det. Det var i onsdags, då AB jobbade hemifrån, och därför kunde sitta i soffan bredvid mig när jag ringde till Reproduktionscentrum på sjukhuset och undersökte möjligheten för henne och mig att få barn genom insemination.

Jag var livrädd för samtalet ifråga, och tordes inte ringa innan vi hade kommit överrens om vad vi skulle göra om de var dumma. Vad skulle vi ta oss till, om de svarade med att "det går inte, det vet jag ingenting om, det får väl inte såna som ni göra?". När vi hade lagt upp en handlingsplan ("då får du ringa nästa gång och säga att det får vi visst det!"), och AB satt bredvid och höll mig i handen tordes jag ringa.

Barnmorskan som svarade var jättetrevlig. Hon frågade om vi hade bestämt vem av oss som skulle bära barnet, bad om ABs personnummer, förklarade att de skulle boka tid med en läkare och en kurator, och att det var viktigt att vi kom dit båda två, och var överhuvudtaget inte besvärlig alls.

På min bekymrade fråga om BMI-gränser förklarade hon att, jo, BMI över 35 var en absolut gräns. Varvid jag blev glad som en lärka, och kvittrade att det var inga problem, inga alls. Jag trodde att gränsen var 30, och då hade det blivit lite kärvare. Det är möjligt att jag är under 30 också när det väl blir dags, men jag lovar ingenting.

Nästa fråga var nästan lika avgörande: "Hur lång är väntetiden?". Ett år, hade vi läst oss till på nätet, kanske ett och ett halvt. "Ja", svarade barnmorskan (som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på - jag var upptagen med att komma ihåg att andas när hon svarade i telefonen och hörde inte på ordentligt) "efter det första mötet brukar vi kunna komma igång med behandlingen efter ungefär tre månader."

Tre månader!!!

Jag sken som en sol när jag lade på luren, överväldigad, vettskrämd och jättelycklig. Det kanske faktiskt kommer fungera det här!

AB blev lätt chockad av den något förkortade tidsplanen ("Så du menar att vi kommer bli föräldrar om typ ett år, inte om typ tre? Okej... Öhmm... Jaha...") Det är tur att jag känner henne väl, och vet att hon är förtjust. Egentligen. Hon blev bara lite rädd först, vilket inte är så ovanligt för henne. Men det är bra att någon av oss har vett att vara försiktig.

De hade dock inget schema upplagt för februari, och januari var fullbokat, så de skulle posta en tid till oss. Så nu sitter jag som en otålig hund vid brevinkastet varje dag när posten ska komma och väntar på ett kuvert stämplat med Landstinget.

Skicka någon gång då!