Om två timmar är det upprop och föreläsning på termin fyra på psykologen. Jag ska cykla till universitetshuset och möta mina nya kursare, och det känns skitnervöst. Det är coolt att jag har kommit in igen, men nu när jag ska börja tvekar jag liksom och känner "inte än...".
Jag har haft en underbar sommar. Jag har varit ledig, vilket är helt otroligt fantastiskt, och har inte hänt sen... ever. Sen jag var fem. Inte ens barndomens sommarlov var så här långa, och nånstans efter tio-årsåldern var de inte så här kravlösa heller.
Jag har tyckt om att pyssla med AB och hunden, städa lite och se en massa på tv. Det har hänt något med mig under sommaren. Mitt tempo har dragits ner, på ett bra sätt. Jag tenderar att sätta likhetstecken mellan prestation och människovärde, och att avstå från prestation har därför varit en utmaning. Men det har funkat, och nu känner jag mig bättre än någonsin. Det är uppenbart att jag får existera och vara älskad även utan att göra mig nyttig överhuvudtaget.
Men nu är det dags att bli lite nyttig igen. Men bara lite. Jag tänker inte, vill inte, börja stressa. Jag vill helt enkelt inte. Det har varit alldeles för skönt att låta bli. Jag vill inte pusha mig själv och orka bara den där sista biten, ta på mig mer och mer och tänka att jag säkert klarar det. Jag vill ta det lugnt, göra roliga saker, och göra precis så mycket som jag orkar. Förhoppningsvis klarar jag av det även när omvärlden gör sig påmind och jag inte får gå kvar här hemma i min bubbla längre.
Det känns läskigt att börja skolan igen. Och jag saknar mina kursare från Stockholm. De var jättebra, och jag är nästan säker på att de i min nya klass inte kommer att vara alls lika trevliga. Nästan. Men vem vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar