Kaxiga mamman och jag hade en kort diskussion igår om valpar och bebisar, och bland annat om faran med att behandla hundar som barn. Jag funderade vidare litegrann på det där, och på min och ABs inställning till Vilde. En av sakerna som slog mig är att en avgörande fråga är; hur behandlar man barnen?
För oss är det viktigt att vi tar hand om, tar ansvar för och ser till att Vilde har det bra. Men det är lika viktigt att han inte får styra vårt liv, att vi inte uppoffrar en massa saker vi vill göra för hans skull, och att vi kommer ihåg att av oss tre är det han som har minst koll och sämst omdöme när det gäller hur världen fungerar. Vi älskar honom och vill göra allt vi kan för att han ska få ett gott liv - men det är jag och AB som bestämmer. Han har kommit in som en del av vårt liv, det är inte så att vi existerar för att serva honom.
IOch det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp... Det ska bli jättespännande att se hur vi själva egentligen kommer att göra den dag vi förhoppningsvis har en egen liten bebis, inte bara en liten hundvalp. Tills vidare praktiserar vi på hunden, och låter honom lära oss så mycket som möjligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Kaxiga mamman har aldrig haft och kommer aldrig att ha någon hund, men funderingar kan man ju ha ändå.
Jag gillar att se på "Mannen som talar med hundar" (eller, som det borde heta, mannen som talar om för hundägare att de måste tänka om), och tror på hans mening om att hundar i första hand behöver disciplin, sedan motion och först på tredje plats affektion. Det har med trygghet att göra, han menar att en hund inte blir harmonisk bara av att bli älskad, utan främst av att få veta vad som förväntas av den.
Allt detta är bra för barn också, men visa mig den person som mår bäst av att ha fått disciplin före kärlek!
En stor skillnad mellan små barn och valpar, som jag uppfattat det, är att en valp redan vid leveransen till ägarna är som en liten hund, som det ganska snart går att lära saker. Ett nyfött barn är däremot ganska långt ifrån en liten människa. Det går inte att ensamhetsträna ett barn. Det går inte att disciplinera ett litet barn, eller att lära det att anpassa sig efter oss i den utsträckning vi kanske skulle vilja. I mångt och mycket är det föräldrarna som bestämmer över barnet, men långt ifrån alltid!
Ännu en skillnad mellan hundar och barn är att en hund inte blir mer, och inte förväntas bli mer, än en del av familjeflocken. Ett barn blir en vuxen som skall klara sig själv och ta ansvar för både sig själv, andra och gärna samhället i stort. En hund behöver inte lära sig att dela med sig av sina leksaker till andra hundar (eller?). En hund behöver inte lära sig det komplexa i människors sociala turtagande. Så den tid som man kan likna att ha en hund vid att ha ett barn, är som jag tror väldigt kort.
Eller vad säger ni som haft både hundar och barn? Nickan? Trollmor?
Det jag håller med om är att ingen blir gladare av att föräldrar, eller hundägare, ger upp sina liv och intressen för sina nya familjemedlemmars skull. Men, det är vår plikt som föräldrar att lära våra barn att ta hänsyn, och det lär vi genom att visa dem detta. AB och C älskar långpromenader, men lilla hunden orkar inte. Alltså tar de med en korg till honom - kompromiss och hänsyn! Alla blir glada!
"Och det jag kom att tänka på är att ibland undrar jag om inte fler föräldrar skulle ha det bättre om de i högre utsträckning behandlade sina barn som vi behandlar vår hundvalp..."
Kom gärna med lite praktiska tips! Jag är inte kaxigare än att jag gärna tar emot alla idéer för att visa mina barn hur mycket jag älskar och bryr mig om dem!
*skratt* Mest tror jag att jag är rädd för att hamna i en oro jag läst mig till i tidningar och böcker, där föräldrar är konstant oroliga och nojiga över att inte räcka till, och uppfattar missnöje hos barnet som ett eget misslyckande. Det tror jag inte du gör, K., så där vet jag inte om jag har några råd.
Kanske är det mest ett råd till mitt eget framtida föräldrajag; ge inte bort dig själv. Det är ok att göra saker för sin egen skulle - utan att visa de man älskar mindre kärlek. Men ibland är det svårt, i alla fall för mig, att komma ihåg det.
Jag tycker att vi gör rätt när vi ibland låter Vilde vara frustrerad när han inte får som han vill, och när vi fortsätter med aktiviteter vi gärna vill göra även om de inte är speciellt anpassade efter honom (bra exempel med långpromenaderna!), och jag vill fortsätta att göra det även när vi har barn. Komma ihåg att jag också finns som människa, liksom.
Och jo, jag tror att det finns enorma skillnader mellan barn och valpar - men själva omhändertagandet av en mycket liten varelse är nog ibland snarlikt. Tror jag. Vad säger ni andra?
Innan dottern föddes skrev jag och maken en lista på hur vi ville, och inte ville, vara som föräldrar, till stor del baserad på hur vi sett vänner och bekanta vara med sina barn. Kanske borde vi lagt till hundägare där också... Nå, det är ingen dum idé! En del vi skrev visade sig inte fungera som vi tänkt oss, men det mesta gör det. Om inte annat så är det roligt att diskutera med sin make/maka!
Det är viktigt att inte ge bort sig själv, utan bara ge AV sig själv. Barnet kommer aldrig att tacka er för att ni avstår från saker ni egentligen hellre skulle ha gjort (om det inte är extrema saker, som möjligen familjebungyjump eller att festa järnet sju dagar i veckan).
Vad det gäller omhändertagandet av en mycket liten varelse så skall det bli spännande att se vad ni tycker när ni har provat på båda! Jag har ju inget att jämföra med, utom att jämföra med mina två olika barn och eftersom de är ganska lika till sättet än så länge så är skillnaderna inte stora.
Skicka en kommentar