Jag blir alltid lika ställd inför den fullständigt vardagliga och normala frågan "hur mår du?". Eller dess släktingar "hur är det med dig då?" och "hur är det?". Den enda frågan jag kan svara vettigt på är "hur mår magen?" för magen mår alldeles utmärkt, det såg vi onsdags. Men jag? Hur mår jag?
"Efter omständigheterna väl" föreslog AB att jag skulle säga, och det känns som ett lagomt vagt och allomfattande svar. Jag mår efter omständigheterna väl, och omständigheterna varierar något. Ibland är omständigheterna sådana att jag haft ont i huvudet tre dar i sträck. Ibland att det varit mörkt utomhus i tre månader. Ibland att jag är alldeles oerhört lycklig över att jag har ett litet knytt i min mage. Och ibland inget särskilt alls, livet bara pågår som vanligt. Men väl mår jag ju faktiskt. Efter omständigheterna.
När solen kom tillbaka förra veckan var det som om livet följde med. Varje vår vaknar jag upp och undrar hur sjutton jag överlevde vintern. Det är en så otrolig skillnad om solen värmer eller inte, om det är ljust och vår ute eller vintrigt och kallt. Jag tror att jag har en relativt lätt släng av vinterdepression - för övrigt samma som min mamma. Eller så är jag bara svensk. Hursom så är livet lättare i slutet av mars än det någonsin var i februari.
Men min kropp packar ihop. Det första känningarna av vad som förmodligen är foglossningar har börjat visa sig - jag har ont i ländryggen, magen, svanskotan. Det blir värre av trappor, och jag tror inte jag kommer gå till gymmet så där himla mycket mer innan augusti - i alla fall inte för att träna nedre delen av kroppen. Skogspromenaderna med AB och hunden tänker jag i alla fall fortsätta med så länge jag bara kan - de är alldeles för härliga för att avstås från.
Sen har jag alldeles för ofta ont i huvudet. Jag har börjat göra ett litet streck i kalendern de dagar jag tagit huvudvärkstabletter, och förra veckan var det fem dagar av sju. Denna vecka fyra, tror jag. Alldeles för många för att det ska kännas bra. Nu tror jag dessutom att kroppen vant sig vid paracetamolet, för nu hjälper inte värktabletterna längre.
Det är inte högt blodtryck, för det kollade jag i onsdags. Det är förmodligen inte järnbrist - jag hade jättebra järnvärde för någon månad sen. Det kan mycket väl vara att min syn försämrats - jag ska till optiker nästa vecka. Men förmodligen är det ryggen som spökar, det har hänt förr. Eller så är jag bara gravid, helt enkelt, och får leva med att min kropp hittar på alla möjliga dumheter utan att fråga mig först.
Men solen lyser, knyttet mår bra, och jag har en underbar fru. Så jag mår nog efter omständigheterna ändå väldigt väl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Dricker du tillräckligt mycket vatten? Jag märker att jag behöver dricka betydligt mer nu än annars, och att jag lätt får ont i huvudet om jag inte gör det...
Hmm... Klokt tänkt. Jag tror jag gör det, men ska definitivt försöka lägga märke till det!
Migrän kan vara en mindre trevlig följd av hormonpåslaget vid graviditet eller förlossning. Både min mor och jag har fått migrän direkt efter våra graviditeter - även om min bara var hormonell räckte det långt. Kan vara värt att kolla upp, för då är det rätt meningslöst att pröva andra meduciner.
Jag har troligen också drabbats av farbror Foglossning. Pratade med MVC i går och skall till sjukgymnasten den 15:e April. Gymnasten jag snackade med sa att man skulle knipa med skinkorna som en träningsövning för ländrygg och rumpa. Promenader står på träningsagendan men inget mer krävande. Man skall hålla sig i rörelse så mycket som möjligt (Lätt för henne att säga)Ta små steg och använda sig av trappräcken som en gammal tant. Jag tycker dessa råd var konkreta och bra och det där med att knipa rumpan fungerar kanon! Lindrar bra.
Migrän är det många som får under graviditet vet jag. Vätskebrist också. sedan kan det även bero på järnbrist att man har smällande huvudvärk.
Hoppas vi kläcker snälla illbattingar som är väl värda besväret ;)
Känt några sparkar? Älvis penetrerar min navel och jag börjar tro att han kanske tror det är nödutgången. Ganska mysigt!
Kan hjälpa att gå baklänges uppför trappan, även om det känns fånigt. Och jag hoppas det är en jämn stig där ni går skogspromenad, för ojämna underlag är inte alls bra vid foglossning.
Prata med någon barnmorska eller sjukgymnast om huruvida vattengympa kan hjälpa! Jag vill verkligen inte att du skall behöva få så ont som jag vet att man kan få. Ta det försiktigt och ha en vattenflaska i bältet!
Skicka en kommentar