Varför skulle jag inte?

Jag har grubblat en hel del på det där med vad det är jag tycker så illa om med sjukvården, särskilt när den enda reaktion jag konsekvent får från omgivningen är olika omskrivningar av "Men hur kan du tycka så?". Och det jag kommer fram till är att hur skulle jag kunna _inte_ tycka så?

Varför reagerar inte alla andra likadant?

Jag menar, sjukvården handlar om att en massa främmande människor tar sig rätten att göra otrevliga saker med mig och min kropp. Jag får gång på gång frågan om det hänt mig något obehagligt inom sjukvården, som motiv för min motvilja, och det sanna svaret är ju "Ja, varje gång".

Jag blir klämd, nypt, stucken, granskad, avklädd, petad på, kommenterad, och pratad över huvudet på. Vad i det är inte obehagligt? Till och med blodtryck gör ju ont. Och vem fan vill egentligen lämna över en kopp av sitt eget kiss till en främmande människa?

Hur är sådana saker inte obehagliga?

Utan sjukvården skulle min mamma ha dött när min storebrorsa föddes. Sen skulle hon ha dött när jag föddes. Jag skulle inte ha fått mina polyper bortopererade när jag var liten, och skulle därför fortfarande vara konstant täppt i näsan. Min pappa skulle förmodligen ha dött i cancer om bara några år. Och mer närliggande, utan sjukvården skulle jag fortfarande ha haft otäcka utväxter i livmodern, och knyttet skulle inte ha kunnat bli till. Utan sjukvård inget knytt, och för det är jag oändligt tacksam.

Jag fattar liksom grejen. Jag fattar att de räddar liv, att de förbättrar liv, att de botar sjukdomar. Jag är jätteglad att leva i en del av världen där det finns tillgång till modern medicin.

Men jag tycker att själva vården som sådan är förbannat jobbig.

Jag tror också att just inför förlossningen spelar det ännu större roll för att det inte bara handlar om mig. Det är nog det som är kruxet. Okej att de gör otäcka, kränkande saker mot mig och inte bryr sig. Det kan jag leva med. Men nu handlar det ju om att få fram knyttet på ett så bra sätt som möjligt. Och en av grejerna som underlättar processen är om mamman känner sig hyfsat trygg och avslappnad under förlossningen. Mitt problem är att i samma ögonblick som jag stiger inom sjukvårdens väggar så känner jag mig allt annat än trygg och avslappnad. Och det kommer försvåra processen för knyttet, vilket gör mig förbannad.

Och det som väcks inom mig vid de tankarna är en önskan att försvara mig själv och mitt knytt mot otäcka attacker från de vitklädda främlingarna...