Befriade journaler

Igår var vi på andra träffen med föräldrautbildningen, och befriade våra journaler från mödravårdscentralen. Det känns verkligen som att vi befriade dem, som en modig räddningsaktion. Det gick faktiskt lättare än vad jag trodde - men det är nog bara för att jag är så otroligt pessimistisk.

Vi konstaterade dock när vi gick därifrån att nej, de är inget effektiva på det där stället, det är de inte. Till slut lyckades de dock hitta någon som hittade någon som sade sig ha rätt behörighet, och denna någon kunde till slut hitta någon som kunde hitta "skriv ut"-knappen på journaldokumentet. Det var visst den svåraste delen - "Men hur gör jag nu?". Ärligt talat, så it-inkompetent får man inte vara år 2009. Men nu är papperna våra att göra vad vi vill med, de vet att vi byter MVC och jag sitter inte och gör glukosbelastning och barnmorskebesök idag, vilket jag annars skulle ha gjort. Ha!

Det där med glukosbelastning är något en överläkare hittade på lite för sig själv efter att jag hade pratat med honom en timme angående risken för havandeskapsförgiftning (jag ligger dessvärre i riskzonen rent statistiskt). Han nämnde inte ett ord om det till mig, men vid nästa barnmorsketräff stod det tydligen som en rekommendation i journalen, och jag gick motvilligt med på att bli uppskrämd nog för att godkänna att det gjordes. Nu avbokade vi det dock, mest för att jag överhuvudtaget aldrig mer vill gå dit, och nu vet jag inte riktigt hur vi ska göra. Det är en sån där sak vi ska ta upp med Mama Mia-morskorna på fredag, tänkte jag.

Grejen är den att den enda anledningen till att de vill kolla om jag har graviditetsdiabetes, vilket är vad glukosbelastningen går ut på, är att jag är överviktig. Mitt blodsocker har varit alldeles utmärkt varje gång det kollats (typ varje gång jag stuckit näsan dit), och jag äter som regel alldeles utmärkt mat, utan vare sig sockerchocker eller blodsockerfall. Jag tror inte de har så mycket på fötterna för att göra just den här undersökningen, utan att det var något den mycket noggranne och ambitiöse överläkaren slängde in som en sista grej i journalen, "för säkerhets skull", liksom. Alldeles oavsett det faktum att den där undersökningen som görs "för säkerhets skull" medför en massa obehag och lidande för den sjukhusrädde patienten... Kort sagt, jag vill ha ett andra utlåtande innan jag gör något sådant. Jag tror nämligen inte ett ögonblick att jag har diabetes just nu (och inte havandeskapsförgitftning heller, vad det beträffar).

Föräldrautbildningen har varit helt ok, två träffar på mödravårdscentralen och på onsdag ska vi till sjukhuset och titta på förlossningen. Det känns rätt jobbigt, ärligt talat, men jag tror att det är en bra grej att gå dit. Om inte annat för att känna hur jobbigt det egentligen är. Det jag vill göra egentligen är dock snarare stanna hemma, alternativt äta en massa valium innan vi kommer fram. Nå, jag kommer inte göra någondera.

Träffarna har varit rätt bra, även om första, då barnmorskan som har lett träffarna pratade om själva förlossningen och vad som händer i kroppen, var roligare än den igår, då hon mest pratade om amning och hur det lilla spädbarnet fungerar. Igår sade hon nog ingenting som jag inte redan visste - jag har läst alldeles för mycket utvecklingspsykologi, insåg jag, och har väldigt god koll på såna saker som perceptionen hos nyfödda och utvecklingsstadier. Därmed inte sagt att jag vet något om hur de fungerar i praktiken...

Det enda som varit dåligt är att ledaren varje gång tidigt under träffarna nämnt förlossningsrädsla och sagt att det är så viktigt att man säger till om det är något, och att de så gärna vill hjälpa till. Det har gjort mig urförbannad och fått mig att vilja ställa mig upp, slänga saker på henne och skrika "Hycklare!", och sen har jag suttit i en halvtimme och tänkt på hur det egentligen går till och vad de egentligen gör om man säger att man är rädd och ber om hjälp...

Det har, milt sagt, varit lite distraherande. Men eftersom just den här mänskan faktiskt inte varit idiotisk på något annat sätt, bortsett från denna naivitet när det gäller hennes kollegors hjälpsamhet och vänlighet, så har vreden sjunkit undan efter en stund och jag har kunnat lyssna igen.

Men jag är så glad att jag inte behöver gå dit något mer!