En sån skillnad

Fredagen blev faktiskt riktigt bra ändå. Mama Mia fortsatte visa upp sin goda sida, och när jag och receptionisten där väl fick tag på varandra över telefon (första kontakten var via mejl, och vi tajmade det hela med att AB satt i telefonmöte på vår fasta telefon hela förmiddagen...) så löste det sig.

Ja, alltså, vår inplanerade barnmorska fortsatte vara hemma med sitt sjuka barn, såklart (svårt att göra något åt - såna där små knoddar blir visst krassliga emellanåt har jag förstått det som), men när jag lite bedrövat pratade om att vi (dvs egentligen AB) tagit ledigt från jobbet och att vi fixat hundvakt och fanns det ingen annan vi skulle kunna träffa, bara det blev någon gång i dag?, så visade det sig att jovisst fanns det det. Och två minuter senare blev jag uppringd av en tredje barnmorska som visade sig lika trevlig som de andra två jag pratat med därifrån, och som gärna träffade oss.

Så vi pallrade oss iväg med bilen i duggregnet, och jag glömde min regnjacka. När vi väl kom till Stockholm vräkte det ned, och var dessutom fullt med trafik och inte helt lätt att hitta parkering på Götgatan bara sådär, men vi kom i tid i alla fall. Och sen satt jag och höll AB i handen, med lätt fuktig övertröja efter spring i regnet, i ännu ett väntrum.

Men det här var ingen sjukvårdsinrättning. Eller det såg i alla fall inte ut som en. Det var inhyst i ett av alla dessa 1800-talshus som centrala Stockholm verkar bestå av, med löjligt högt i tak och enorma fönster, stora stora stentrapphus och jättelustiga vinklar i rummen eftersom allting är ombyggt från den tidens bisarrt stora lägenheter.

Det var mysigt, helt enkelt, och fullt av varma färger och vackra detaljer. Väntrumssoffan var stor och mjuk och vinröd, alla andra därinne hade tagit av sig skorna och det fanns inga gröna plast-tossor så långt ögat såg. Inga slitna gamla Se&Hör heller, så vitt jag märkte, däremot en uppnosig liten stenkatt som tittade glatt på oss från golvet.

Och väntrummet var fullt med folk, flera mammor med små små spädbarn, och en hel liten familj med två glatt lekande småbarn. Vi fick vänta en liten stund, på det sättet stämde det med förväntningarna på sjukvård i alla fall, men det var faktiskt rätt skönt efter en stressad bilresa i regn och rusningstrafik. Jag drog upp fötterna under mig och lutade huvudet mot ABs axel, och slappnade av. Det var mysigt där. Det var inte farligt.

Det kom och gick en massa folk, bara kvinnor tror jag, som såg upptagna men vänliga ut, och då och då blev någon i väntrummet hämtad. Eller snarare, någon av kvinnorna gick fram till personen hon ville hämta, hälsade ordentligt med leende och ögonkontakt, och lät uppriktigt glad att se personen ifråga. Ingen som vinkade från andra änden av rummet, inga nummer eller namnuppropanden - mänskliga möten, riktiga människor som betedde sig normalt mot varandra. Och ingen hade vita sjukhuskläder på sig, eller namnskyltar med titlar, och ingen såg sur eller stressad ut. På det förra stället var stämningen alltid tryckt och tyst, och sofforna var ställda med ryggarna mot varandra. Bara en sån sak.

Barnmorskan vi träffade denna gång hette Kerstin, och hon var faktiskt inte heller läskig. Hon var riktigt trevlig. Inte på något särskilt sätt, kom vi fram till efteråt, utan helt normalt. Sådär som folk är i vanliga fall, som man ska vara - normalt artigt intresserad av främlingar, som folk är som har någon slags basal social kompetens. Hon tog i hand och såg oss i ögonen och log.

Ärligt talat, det räcker ju faktiskt. Jag behöver inte mer. Det jag inte fattar är vad i helvete alla andra hållit på med? Hur svårt kan det vara att bete sig som en människa?

Hennes rum såg ut som ett kontor, med fina gardiner och en färgglad lampa, och två besöksstolar. Det enda som avvek var en sjukhussbrits som stod mot väggen, men den hade de dragit ett överkast över, som matchade stolarna. För mig gör såna saker en sån otrolig skillnad. Ett tygstycke istället för det prasslande, vita pappret - och jag slipper få ångest och bli gråtfärdig. Det kan vara så enkelt.

Hon tog en massa prover på mig, och det var inte läskigt alls. "Så här lycklig har jag aldrig sett dig förut..." sade AB en gång, och när jag tittade ytterst förvånat på henne fyllde hon i "med en blodtrycksmanschett runt armen, menar jag!" Och det kunde jag ju hålla med om. Jag har varit avsevärt lyckligare i mitt liv än så, men nej, aldrig i den situationen. Jag var så otroligt lättad och glad över att slippa bli uppskrämd och känna mig kränkt.

Vi blev lyssnade på. Vi blev bemötta som människor. Vi blev respekterade och sedda och inte fnysta åt. Jag kände mig som mig själv, inte nedtryckt och rädd och tystad. "Du talade för dig själv" konstaterade AB också efteråt, "och du skämtade." Och jo, det stämde också. Jag kunde skämta - och barnmorskan skämtade tillbaka. Och jag var mitt vanliga sociala jag, istället för att låta AB prata och själv mest sitta och vara dissocierad eller gråtfärdig.

Det känns så otroligt skönt att ha hittat ett bra ställe. Det känns jättebra att inte behöva oroa mig mer. Jag önskar bara att vi skulle ha kommit hit från början, och besparat oss en massa lidande. Men nu har det i alla fall löst sig, och det känns så bra.

(Sen måste jag bara berätta, även om det inte går att få in i resten av historien på något bra sätt, att när barnmorskan skulle ta mitt blodprov så plockade hon fram grejerna ur en liten flätad korg som stod bakom gardinen, och bandet hon stasade av armen med var alldeles färgglatt, och provröret hade en lila kork. För mig gör det en enorm skillnad - att saker inte skriker "Landstinget" och "sjukvård". Att de ser fina och färggranna och, tja, normala, ut.

Och att det blev så tydligt att det inte är undersökningarna i sig jag är rädd för. Utan miljön. Och människorna. Jag är rädd för sjukvårdspersonal. Se inte ut som om du jobbar på sjukhus, och bemöt mig med normal social kompetens, respekt och vänlighet, och jag är inte särskilt rädd alls.)