Det var det här med perspektiv på saker och ting...

Och så föll jag ner i ett svart hål igen. Att det ska vara så svårt det här. Att det ska vara så svårt för mig att våga tro på att jag duger, att jag är tillräcklig, att en sån som jag också får existera. Plötsligt började jag mäta min existens i prestation igen, och fann mig sorgligt otillräcklig.

Det är svårt det här. Det är svårt för mig som sprungit ifrån mina demoner hela livet att plötsligt ha foglossning och tvingas stå still. Det är nästan ironiskt att det nu är så konkret. Jag har använt den där metaforen om att springa rätt länge, men inte egentligen menat det bokstavligen. Bara menat mitt beteende att ständigt tacka ja, att ständigt ställa upp, att ta på mig mer och mer och mer, projekt, arbete, ansvar, uppgifter. När jag de senaste åren har försökt sluta upp med det beteendet har jag liknat det med att sakta ner, och låta demonerna komma ikapp.

Och nu är jag tvungen att sakta ner, mer än någonsin förr, alldeles bokstavligt talat. För om jag går fort kör någon elak jävel in ett spjut i ländryggen på mig. Förlåt Kaxiga mamman! Jag har hört dig beskriva det så, och jag har i och för sig trott dig, men inte mer än att jag nickat och tänkt att det låter jobbigt. Nu förstår jag plötsligt precis hur du menade, och att jo, det är verkligen exakt så. Det är inte en överdrift eller ett färggrant sätt att beskriva det på - det känns verkligen som om höften blir genomborrad av något hårt och vasst. Förjävla ont gör det.

Nu kan jag inte springa längre. Vare sig bokstavligt eller bildligt.

Och jag har så jädra svårt att stå ut med det. Att stå ut med mig själv. Vad tjänar jag till, liksom? Vad duger jag till, om jag inte kan göra något? Vad ska AB med mig till, om hon förutom att försörja mig och jobba heltid inte bara måste göra allt hushållsarbete utan dessutom ta extra hand om mig? Vad ska hon med mig, om jag inte kan göra något?

Vad ska någon med mig till? Vad har jag i världen att göra? Hur kan jag motivera min existens, om jag inte uträttar ett endaste dugg?

Jag vet ju att det inte är så här. Jag vet att det inte är vettigt. Jag tänkte inte så för två dagar sen, och jag kommer att hitta tillbaka till min trygghet och självrespekt igen. För jag vet ju att jag skulle älska och ta hand om och uppskatta AB även om hon inte lyfte ett finger resten av sitt liv. Jag vet ju att kärlek inte handlar om det, och att hon på samma sätt alltid kommer att älska mig och vilja vara med mig, hur jag än mår. Jag vet det - jag tror att jag bara är rädd för att tro på det.

Och jag mäter ju ingen annans människovärde efter deras arbetsförmåga. Det vore ju horribelt. Skulle vi skjuta sjuka människor som man gjorde förr med hästar som bröt benet? Sätta ut svaga barn i skogen till vargarna? Kasta åldringar utför ättestupan? Och om jag nu inte tycker att andra ska dömas efter en sådan mall - varför ska jag döma mig själv efter den? Varför skulle just jag, av alla människor, förlora mitt människovärde i samma ögonblick som jag förlorar min arbetsförmåga?

Men ändå känns det så. Det är dumt och ologiskt, men ändå känns det så. Som att jag är dum och lat och omoralisk som inte orkar lika mycket som förr. Som att det bara är en fråga om karaktär, och att jag uppenbarligen har en dålig sådan. Som att en duktig människa skulle orka jobba heltid (minst) och sköta hälften av hushållsarbetet och träffa kompisar och göra allt annat som duktiga människor gör, även i sjunde månaden. Även med sammandragningar och foglossning och andnöd och löjligt mycket övervikt. Att det bara är för att jag är svag och lat, framförallt lat, som jag inte gör alla dessa saker.

Så dumt.

Så dumt när jag läser det, och ärligt talat så dumt när jag tänker det.

Jag är gravid. Höggravid. I några få veckor till jobbar min kropp dygnet runt med att föda och bära och skydda en liten liten varelse, och förbereder sig för att denna lilla varelse ska komma frisk till världen. Det är vad jag håller på med. Det är vad all min energi och all min kropps resurser går åt till. Det är ett par månader kvar, och sen har jag gjort det häftigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, nämligen gett liv åt en liten bebis.

Och om jag inte kan stå ut med att det gör att alla andra aktiviteter får stå tillbaka en hel del, så är jag knäpp. Och om någon i min omgivning till äventyrs skulle störa sig över det, så är den dum i huvet. Det är verkligheten - resten är bara mina förvirrade nojor.

Dessutom sitter jag halvvägs igenom ett tio-timmarspass på jobbet när jag skriver det här, så min definition av att göra "absolut ingenting" är lika knäpp som resten av resonemanget...