Vad är problemet, egentligen?

Jag går ofta omkring och rättfärdigar för mig själv i mitt huvud att vi har så pass mycket hjälp eller barnvakt eller vad man ska kalla det som vi har med Signe. Hon är med min pappa två vardagar i veckan, från runt nio till tretiden på eftermiddagen, så jag har två dagar för mig själv. En av dem jobbar AB hemifrån dessutom, så då kan vi skaffa oss lite tid tillsammans bara hon och jag (bortsett från att hon såklart måste jobba också). Dessutom åker vi till ABs föräldrar rätt ofta, och ABs mamma är den enda utom oss som kan sova med Signe och ha henne på natten. Det är otroligt skönt - nätter då både jag och AB får sova, och tillsammans dessutom.

Det är rätt mycket barnvakt, jämfört med många andra. Och vi började ju involvera andra i Signes skötsel väldigt tidigt, redan vid tre veckor ungefär, då vi för första gången rent boktstavligt talat flydde till ABs föräldrar för att få hjälp. Det var då i början, när vi precis insett att Signe inte var någon särskilt enkel baby, och jag hade fått bältros. Då trodde vi fortfarande att det skulle gå över. Nu har jag börjat misstänka att det nog inte går över, i alla fall inte särskilt snabbt.

Och grejen är ju den att egentligen tycker jag inte att det är något fel med att göra som vi gör. Vi har möjligheten, och det är en himla tur för oss. Det har varit jobbigt nog ändå, det senaste året, även med avlastning. Hade vi stått helt ensamma hade vi varit ännu mer illa ute, och kanske inte rett upp situationen alls. Nu tycker vi fortfarande om varandra och vår dotter, ingen ligger inlagd, hunden lever och är oskadd och vi tänker varken skilja oss eller adoptera bort barnet. Det får räknas som framgång, vill jag hävda.

Vi har aldrig lämnat Signe till någon hon inte litar på, och hon verkar alltid nöjd och glad när vi kommer hem igen, även om hon ibland protesterar lite kort när någon av oss går. Fast det gör hon ibland även om hon sitter i famnen hos en av oss mammor om den andra mamman går - det är liksom inte förtvivlade "lämna mig inte!"-skrik, mer "nej vad tråkigt"-gnöl. Det låter helt olika, vi har hört båda sorter.

Jag tror inte hon mår dåligt av att ha mer än en eller två anknytningspersoner - nu får vi väl säga att hon har fyra. Mig, AB, ABs mamma och min pappa. Min mamma är nog mer på nivån "bra kompis", liksom ABs pappa, och så har vi goda vänner hon tycker är trevliga och roliga men inte direkt knutit an till. Men vi fyra är hennes inre cirkel, och jag tror vi är rätt utbytbara mot varandra, eller i alla fall att vi då och då byter plats på mest-poppis-listan. Så jag tror ju faktiskt inte, egentligen, att det är något problem för henne.

Men.

Det är uppenbarligen ett problem för mig.

Länge trodde jag att det bara handlade om dåligt samvete, och min bild av mig själv och vem jag vill vara som mamma. Och jag hade helt klart idealet att jag skulle vara med mitt barn hela tiden. Sen visade det sig att det inte funkade, och det gjorde givetvis ont. Men det är egentligen inte min krackelerade självbild som är det största problemet. Jag har insett att det är två helt andra saker som stör mig.

Det ena är att jag ju älskar henne. Hon är min bebis. Jag vill vara med henne dygnet runt. Det är inte det att jag tycker att jag borde (fast det tycker jag väl kanske också), det är det att jag vill. Hon är den sötaste, roligaste, mysigaste och härligaste lilla unge jag vet, och jag vill vara med henne jämt. Men jag orkar inte, och det gör ont. Min kapacitet räcker inte till. Om jag är med henne jämt blir jag trött och less och sur och till slut elak. För att kunna fungera måste jag få sova då och då, och få tänka en tanke till slut. Och jag måste få vara med AB, ifred, utan att riskera att bli avbruten när som helst. För det är också behov jag har, och de är dessvärre inte kompatibla med att vara med Signe. Jag trodde aldrig att det skulle vara en sån motsättning, men mycket av det jag behöver för att fungera som människa är inte möjligt för mig att få när Signe är med. Det är ledsamt, och lite överraskande, men det gör det inte mindre sant.

Så det är det ena. Jag saknar henne, helt enkelt, och jag sörjer över att jag inte kan vara med henne jämt och fortfarande fungera. Det är som att gå hem från en fest tidigt, inte för att man vill eller för att man har tråkigt, utan för att man måste sova för att orka med dagen efter. Signe är den roligaste festen jag någonsin varit med om - men jag måste fortfarande lägga mig i rimlig tid.

Det andra är att det är jobbigt att vara beroende av andra, utanför vår lilla familj. Människor man behöver hjälp av får oundvikligen makt över ens liv, och bara vetskapen att vi skulle klara oss väldigt dåligt utan denna hjälp är jobbig. Jag skulle önska att det var mer upp till oss, att Signe kunde vara med sina morföräldrar för att det är roligt och för att de vill det. Inte för att vi behöver det för att kunna fixa vår vardag. Vi är i beroendeställning, och det är påfrestande.

Men det är väl så att vara människa. Vi är beroende av varandra. Det är nog något både vi och de får leva med även framöver, och jag tror att fördelarna uppväger nackdelarna.

Och så snart Signe börjar sova på nätterna kommer situationen helt ändras, och då tror jag att vi kommer känna oss mycket mindre beroende och mycket tryggare. Jag ser fram emot det!