Äntligen hemma! Sju dagar verkade vara en slags gräns för hur länge AB står ut med sina föräldrar, och hur länge jag står ut med mina svärföräldrar... De är underbara på många sätt, och förskräckliga på andra. Men framförallt är det hur underbart som helst att vara hemma igen. I vårt hem, i vår fina lägenhet, ensamma tillsammans med vår fina fina hund. Det var mysigt med havet och skogen och bristen på trappor och asfalt, men jag är glad att vara hemma.
Och jag mår jättemycket bättre än jag trodde att jag skulle vid det här laget. Med tanke på att det nu är 11 dagar kvar till beräknad förlossning mår jag nästan oförskämt bra. Det bygger förstås på att jag är ledig och att AB är hemma ledig med mig, och att alla aktiviter avpassas till vad jag orkar och kan, men så är det ju nu. Och då mår jag bra.
Jag har kunnat bada och simma i havet och följa med Vilde och AB på promenader, för några dagar sedan var vi på Furuvik med kära vänner en halv dag, och det gick också bra, och tja, generellt mår jag helt okej. Jag vaknar då och då på nätterna, och ibland har jag ont, men då vilar jag och tar alvedon och AB tröstar mig och klappar på mig tills det känns bättre. Och jag kan ju sova hur länge jag vill, och då gör det inte så mycket att nattsömnen blir lite uppbruten.
Men trots detta får knyttet gärna komma nu. Jag längtar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad härligt att läsa att du mår så gott. Tänk att det är så kort tid kvar nu. Kommer du fortsätta blogga efter bebisen kommit, eller? Det har varit roligt och intressant att läsa och följa er resa.
Kram!
Kram tillbaka! Och jo, jag tänker nog fortsätta blogga, i alla fall i mån av tid och inspiration. Det är ju en slags dokumentation, och jag tror att det kan vara jättekul att ha kvar hur det blev sen, att kunna läsa efteråt om knyttets första tid. Själv då? Behåller du bloggen?
Skicka en kommentar