Femte ultraljudet

Vi var på ultraljud igen, igår. Jag tror att det är fjärde ultraljudet; första gången var v. 10, då Reproduktionscentrum kontrollerade att det var en graviditet innan de släppte oss vidare till mödravårdscentralen. Andra gången var rutinultraljudet som inte kom förrän i vecka 20 för vår del. Tredje gången var i påskas när en förkylning gjorde att jag fick vansinnigt ont i magen, och blev skickad till kvinnoklinikens akut, där de ultraljudade dels för att se att knyttet mådde bra, och dels för att kontrollera att jag inte hade blindtarminflammation. Det hade jag inte - bara en ondskefull förkylning.

Och nu inser jag att det här var femte ultraljudet, inte fjärde, eftersom en överläkare hade läst min journal från mvc, och fått för sig att jag ligger i riskzonen för havandeskapsförgiftning. Det gör jag, för all del, rent statistiskt. Det ledde hur som till att han för det första kallade mig till ett samtal och skrämde upp mig, skickade en tredje remiss till en dietist (den där som faktiskt skickade en kallelse för någon vecka sedan), rekommenderade att jag kollar blodtrycket en gång i veckan, och ordnade med ett fjärde ultraljud för att i vecka 24 kontrollera blodkärlen mellan livmodern och moderkakan. Mellan vecka 20 och 24 går det tydligen att bedöma risken för havandeskapsförgiftning genom att mäta blodflödet genom de blodkärlen.

Han skrev också i min journal, utan att nämna det under samtalet, att jag borde göra en glukosbelastning för att uteslusta graviditetsdiabetes. Den var inplanerad på vår förra mödravårdscentral samtidigt som barnmorsketräffen efter att vi gick dit sista gången. Vi gick ju hem och avbokade allting efter den sista gången där, även glukosbelastningen, och har bestämt oss för att så länge jag fortsätter ha ett jämnt blodsocker varenda gång de testat (det ligger alltid mellan 5 och 6 - även om jag inte har en aning om 5 och 6 vad för något, så verkar det vara helt normalt) så vill jag inte utsätta mig för det. Jag är tämligen övertygad om att jag inte har diabetes. Liksom jag är mer än tämligen övertygad om att jag inte har havandeskapsförgiftning.

Vi kan också konstatera att denna något övernitiske läkare inte har gjort ett dugg för att lindra min motvilja mot sjukvården. Tiotusentals onödiga undersökningar ökar liksom inte min välvilja.

Hursomhelst, det sista av de rekommenderade åtgärderna för att kontrollera den här havandeskapsförgiftningen jag inte har var ett tillväxtultraljud i vecka 32, som vi således var på igår. Precis som allting annat var det givetvis frivilligt, men det är väl en av de saker jag faktiskt inte är sur över att göra - ultraljud innebär ju att jag får se knyttet. Dessutom var det en kvinnlig barnmorska som genomförde det, och det är inte obehagligare än att jag får lite kallt klet på magen. Så trots att vi vid det här laget är tämligen övertygade om att vi bara blivit utsatta för en forskningskåt överläkare som stirrat sig blind på statistik så åkte vi dit igår och gjorde undersökningen.

Allt ser jättebra ut. Knyttet hade för dagen valt att lägga sig med huvudet tätt tryckt mot min urinblåsa (verkar vara en favoritposition), men allt viktigt gick att se. Som att hjärtat slog. Och som att knyttet fortfarande har världens sötaste och finaste profil. Knyttet ligger också oväntat perfekt på tillväxtkurvan - väger nu 2300 gram och ligger precis mitt på kurvan för små bebisar som väger 3500 gram när de föds. Kunde inte vara bättre, med andra ord. Allt var som det skulle, knyttet har gott om fostervatten att plaska i, och är precis lagom stort. Inga tecken på att jag kommer att föda en jättebebis, eller på några tillväxtproblem.

Vi tog, givetvis, även blodtryck och kontrollerade protein i urinen (tecknen på havandeskapsförgiftning) och det var även denna gång ingen fara. Fast blodtrycket har gått upp lite, det är nu uppe i 140/90, samma som vid inskrivningen. Men ärligt talat är jag numera ytterst skeptisk till blodtrycksmätningarna, eftersom jag sett hur det varierat med hur stressad jag är för stunden - sista gången vi var på förra mvc hade jag vid första mätningen nånstans runt 160/110, dvs jättehögt. När vi väntat en kvart utan att någon var dum mot mig eller stressade mig var det nere på 138/80 igen, så som sagt, jag vet inte riktigt hur mycket jag ska tro på deras mätningar. "White coat syndrome" kallas det - vi som får högt blodtryck av att få blodtrycket mätt...

Jag är i alla fall lite nöjd med att jag gör allting som kan göras för att undvika havandeskapsförgiftning - bästa boten var tydligen 30 minuters promenad om dan, och vila. Jag är så ostressad numera att om jag slappnar av mer kommer jag att somna, och hunden bidrar till runt en timmes dagligt traskande, inklusive trappor. Det känns bra - mitt liv är i alla fall bra för min hälsa.

Sen är jag tämligen säker, numera, på att jag är kärnfrisk, kommer fortsätta vara kärnfrisk, och kommer att utan komplikationer föda fram ett kärnfriskt barn. Det är bara lite fånigt att just jag som avskyr sjukvården har blivit driven till alla dessa onödiga tester och petningar. *mutter mutter*