Förlossningen är över, nu är knyttet här!

Nu är vi på hotell-BB i Danderyd och har en underbar liten dotter. Knyttet är inte längre ett knytt av okänt kön, utan ett barn här ute i världen tillsammans med oss andra, och hon är vår lilla dotter.

Vi åkte in till Danderyd vid sex igår kväll, och efter en oändlig bilresa, där jag fortfarande hade en värk i minuten i bilen som jag hanterade med TENS och gutturala vrålanden (till chaufförens konsternering). Det blev lite jobbigt och stressigt när vi kom in, jag blev skrämd av sjukhuset och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen och göra av mig när jag hade ont - hemma hade jag hittat en teknik och det var lite jobbigt innan jag hittade den igen. Men när de hade kolla med CTG-kurvor och sett att jag var öppen 3-4 cm fick jag sno badkaret, och där stannade jag sen till efter midnatt, och hanterade den biten av förlossningen där.

Den första barnmorskan och undersköterskan som tog emot oss klickade vi inte direkt med, men det gjorde ingenting för det var passbyte ganska snart, och de som tog hand om oss hela natten var jättejättebra.

Enda skälet till att jag gick upp ur vattnet var att de behövde ta hål på fosterhinnorna för att få processen att öka farten, och nästa fas minns jag inte jättemycket av. Jag låg en lång stund på knä i sängen med armbågarna på en saccosäck och andades oerhört mycket lustgas. En sak jag faktiskt kommer ihåg är att jag tänkte mig att jag var en björn, vilket framstår som rätt kul så här i efterhand, men som faktiskt hjälpte väldigt mycket när jag vrålade ner i lustgasen.

Jag låg så rätt länge, fast sen ville de att jag skulle byta ställning, och stå upp en stund, och då blev det lite jobbigt och besvärligt. Jag hade svårt att röra mig, och oerhört svårt att fatta vad som hände. Kombinationen massor med lustgas och oerhört stark smärta gjorde att jag inte var särskilt närvarande eller överhuvudtaget tänkande - jag tror faktiskt att det var mest smärtan som gjorde att jag försvann. Men de fick upp mig och jag stod mot en gåstol och andades lustgas och vrålade och kissade på mig - vilket jag inte alls stördes av just då. Det kändes distinkt som någon annans problem - jag hade större bekymmer.

Dessvärre öppnade jag mig inte mer än till 7 cm på en ganska lång stund, och de behövde sätta värkstimulerande dropp. När jag hörde det bestämde jag mig för att om det ändå inte gick framåt utan dropp så ville jag ha epidural. Dels var jag rädd för att öka tempot eftersom det redan var på gränsen till uthärdligt, och dels var just att värkarbetet skulle avstanna ett skäl för mig att inte ta epidural - och det föll ju då. Det där med en nål i ryggen kändes inte längre alls som ett problem - smärtan var vid det laget så stor att det inte fanns så mycket som skulle ha stört mig i det läget.

Så en söt ung tjej kom in och stack mig i ryggen, och envisades till min stora irritation med att jag åtminstone några sekunder i taget inte skulle andas lustgas - jag var i det läget ytterst ovillig att överhuvudtaget släppa masken. Att ligga still och kuta med ryggen på rätt sätt var också rätt panikinducerande, och att sen ligga på rygg igenom värkarna i 20 minuter efteråt för att bedövningen skulle börja värka var otroligt jobbigt. Inte minst eftersom det plötsligt fanns en möjlighet att smärtan skulle försvinna, men inga garantier. AB hävdar med bestämdhet att epiduralen hjälpte eftersom jag därefter faktiskt gick att få kontakt med ett tag och inte längre var fullt så borta. Men det var inget trollspö - värkarna gjorde fortfarande oerhört ont.

Narkosläkaren kom in vid fyratiden, och vid fem började krystvärkarna. De kändes helt annorlunda, på ett sätt ännu mer smärtsamma än de andra värkarna, men på ett annat sätt lättare att hantera. Jag låg på rygg och krystade, och lyckades faktiskt höra och förstå att ja, nu är barnet på väg. Men ändå var det helt otroligt att det faktiskt var på väg mot ett slags avslut, och idén att det skulle komma ett barn kändes helt avlägsen. Jag var lite rädd för att spricka, men blev lugnad av barnmorskan att jag gjorde allt rätt och kunde våga ta i. Så det gjorde jag, och till slut kom halva ungens huvud ut. Sen tog krysvärken slut, och där satt hon. Jag försökte faktiskt fortsätta krysta mellan värken, men det var såklart helt förgäves och jag blev ombedd att låta bli. Sen, efter en evighet på 90 sekunder, kom nästa värk och jag kunde pressa ut huvudet. Ett par värkar till och sen var barnet där, och jag kunde inte tro att det faktiskt, på riktigt, var över.

Det var oerhört jobbigt, oerhört smärtsamt, oerhört häftigt och det bästa, duktigaste, viktigaste jag någonsin gjort. Jag är så otroligt stolt över mig och över AB, och vi fick höra att vi var jättejättebra, vilket jag helt håller med om. AB är den underbaraste coach jag hade kunnat tänka mig, vilket jag visste att hon skulle vara, och jag gjorde faktiskt precis det jag hade hoppats. Jag fick inte panik, tappade inte modet, och orkade hela vägen, och nu har vi vår underbara lilla dotter.

Idag har jag kunnat äta och sova och amma och vi mår jättebra alla tre, och det är så häftigt.

Välkommen till världen, lilla knytt!