De senaste dagarna har jag känt av en molande slags mensvärk (det är förstås inte mensvärk, men det känns precis likadant), och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är som känns och varför. Mensvärk dyker upp i alla beskrivningar av förvärkar, men å andra sidan beskrivs förvärkar och sammandragningar som just det - värkar. En slags kramper som kommer och går. Det här varken kommer eller går i någon större utsträckning - precis som riktig mensvärk så är det en konstant, molande känsla, ingenting alls i likhet med kramper.
Men jag reagerar ju alltid med högsta alarmberedskap inför nya spännande symptom, så prick halv elva tre kvällar i rad skrämde jag upp AB med att tro att nu, nu sätter förlossningen igång, för nu gör det ont. Ont gör det förvisso, men det verkar inte som om den här ihållande smärtan är direkt förebådande någon förlossning. Inget knytt ännu, under alla omständigheter.
Och så nån gång i natt kände jag plötsligt den där mensvärksliknande smärtan, tillsammans med en stark krampartad känsla - och konstaterade, nånstans mellan sömn och vakenhet "Jaha, det är så här förvärkar känns på riktigt - nu förstår jag." Jag låg och väntade en stund på att krampen skulle släppa, och hann tänka att "oj, vad lång tid det tar", och sen "fast det är nog inte så lång tid, det bara känns så för att det gör ont". Sen släppte krampen, och jag funderade lite förstrött på om det skulle komma någon ny, och sen måste jag ha somnat för nästa gång jag vaknade var det mycket senare.
Så imorse berättade jag glatt för AB att nu vet jag i alla fall hur det känns, och tycker att det känns som ett stort steg framåt. Hon såg något mindre entusiastisk ut, men jag tyckte det var jättebra.
Den molande smärtan verkar dock ha kommit för att stanna - med lite tur betyder det något positivt i barnafödandehänseende. Jag kanske har världens mest utdragna (och diskreta) latensfas? Eller så är det bara foglossningar, som ett resultat av knyttets ansträngningar att tränga sig ut med muskelkraft istället för att vänta på den där förlossningen som inte har lust att börja än. Som tur är sparkar knyttet regelbundet, så jag vet att allt står bra till därinne, och bortsett från diverse smärtsymptom mår jag också alldeles utmärkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Spännande, spännande! Jag känner precis igen det du beskriver, med molande mensliknande värk som liksom inte ger med sig. Annars hade jag faktiskt inte de där krampliknande förvärkarna, när jag väl fick värkar med båda ungarna blev det förlossning samma dag.
Jag blir lite sentimental när jag tänker tillbaka på den absolut sista tiden som förstagångsgravid. Hur nyfiken jag var på hur allt skulle bli, hur jag lyssnade in min kropps alla nya spännande signaler.
Och den där märkliga känslan när barnmorskan visade oss in i förlossningssalen och förklarade att härifrån skulle vi inte gå förrän vi hade vårt barn.
Vårt barn! Och nu får ni ert! Det är så magiskt!
Åh, vad spännande... Det låter som det inte är långt tid kvar nu. Håller alla mina tummar för dig och er när det väl är dax.
Stort lycka till och varma kramar från mig.
Skicka en kommentar