"Måla mig blå och kalla mig sorglig"

Rubriken är ett citat jag plockade upp ur en annan blogg och som gått i huvudet på mig hela veckan. Det kommer ursprungligen från figuren Daj-Daj i P3s barnradio, och även om jag inte har tillgång till ursprungskällan (dvs, jag har inte lyssnat på barnradion), så har jag känt mig så under veckan som gått.

Deppig, helt enkelt, nedstämd, less och sur. Stundtals har jag kunnat ruska av mig ledsamheten, men inte så långa stunder i taget. Så fort jag slappnat av, eller varit tvungen att göra något, eller blivit trött (dvs, nästan jämt), så har den smugit sig tillbaka.

Ibland tror jag att det är så jag känner egentligen, hela tiden. Och sen fyller jag mitt liv med distraktioner för att slippa känna efter. Det är inte en så konstig tanke, faktiskt, även om den låter lite väl dyster. Jag var med om en del rätt uschliga grejer när jag växte upp (ungefär som alla andra, inser jag, men i alla fall), och har inte på långa vägar bearbetat alltihop. Det sitter kvar, och tenderar att komma upp till ytan i form av livsleda och deppighet. Min mamma har några gånger hävdat att "vår släkt har ingen talang för lycka", och jo, det är möjligt att jag snällt faller in i släktledet.

När jag blev vuxen och slängdes ut i livet på egen hand ägnade jag mig rätt mycket åt att fatta dåliga beslut, sätta mig själv i apjobbiga situationer, hänga med folk som fick mig att må dåligt, och rent allmänt inte vara snäll mot mig själv. Det är först nu jag har något som liknar en normal, vettig vardag, inte har kroniskt ont någonstans (i alldeles för många år hade jag kronisk magkatarr, huvudvärk och ryggsmärtor - och tog det som normalt), och har en snäll partner som är rätt för mig (och jo, jag har testat motsatsen). Jag bor bra, jobbar bra, slipper pendla, har nog med pengar, har mina föräldrar och vänner i närheten, pluggar något jag gillar, är frisk och äter och tränar rätt. Kort sagt, mitt liv är helt okej.

Med konsekvensen att jag är lika deppig för det, men har ingenting att skylla på.

Den stora boven i veckan som gick är nog att jag försökt tänka på vad jag äter. Jag upplever ganska ofta att mitt humör sjunker. Då vill jag av förklarliga skäl göra något åt det, och ett vedertaget och fungerande sätt är att äta något. Det är en coping-strategi, och den funkar. Tyvärr har den biverkningen att jag blir tjock, vilket inte är så himla lysande, och gör mig i längden ännu deppigare. Så jag måste börja använda mina andra coping-strategier, och avstå från den som funkar bäst, och det går inte lika bra. Alltså blir jag deppig.

Glädjen över att gå ner i vikt väger tyvärr heller inte riktigt upp ledsamheten i att inte få äta socker, eftersom sockerätning fungerar direkt, men viktnedgången går långsamt. Men vad tusan. Om det var enkelt kunde ju vem som helst klara av det...

Nästa vecka hoppas jag slippa "måla mig blå och kalla mig sorglig"-stilen, dock. Helgen avslutades alldeles lysande idag med en halvtimmes cykling på det fantastiska gym vi hittat fem minuter ifrån oss och i lördags köpte årskort på, och nu sitter jag varm, nytränad och mätt framför datorn och väntar på att AB ska komma hem. Hon är på ett tråkigt möte med lajvföreningen vi är med i, och det gällde inte mig, så jag latar mig hemma. Strategin inför veckan som kommer är att träna åtminstone två vardagar till, och en gång på helgen, och lyckas bättre med att avstå från socker än vad jag gjorde i veckan som gick (jag blev överfallen av scones, semla och tårtor vid olika tillfällen, det var inte mitt fel...)

Tack och lov så är träning en annan fungerande coping-strategi - om jag fyller mig med träningsendorfiner så deppar jag mindre. Andra bra metoder är kramar, särskilt från AB, god sömn, och att skriva självömkande blogginlägg. Jag får använde dem istället, och i övrigt acceptera att man inte måste vara glad för att må bra. Så det så.