Semmelsorg

I tisdags var det första jag hörde när jag kom in på jobbet på eftermiddagen: "Vill du ha en semla?" Det var fettisdagen, och en av tjejerna tog upp beställningar till eftermiddagsfikat. Jag tvekade i vad som kändes som en evighet, och sade sen ungefär "Naaaa... eeeehhh... ööööööhmmm.... Nej!"

Ett par timmar senare gick samma tjej iväg och köpte tre stora kartonger med semlor, och jag och två tjejer till var de enda som satt kvar och jobbade. De andra två gillade inte semlor.

Jag gillar semlor!! Jättemycket!!

Men AB och jag hade redan planerat vårt semmelätande. Vi ska köpa semlor på lördag, och ta med till badhuset och fika där, efter att ha simmat på förmiddagen. Och jag åt en spontan semla förra veckan, hemma hos pappa och hans sambo, så den här veckan hade jag bestämt mig för att undvika undantag. Jag vill gå ner i vikt, och elakt nog gör jag inte det om jag spontanäter semlor.

Så jag sade nej.

Det var ohyggligt obehagligt. Jag ville verkligen verkligen också ha, och att avstå kändes knappt som att det var värt det. Jag hade bilder av semlor i huvudet i flera timmar efteråt. Men det gick det också.

På kvällen senare blev jag plötsligt nedstämd igen, och grubblade en massa på det här med att gå ned i vikt. Jag och AB hade grälat om något fånigt, och även efter att vi blev sams kände jag mig ledsen och nedstämd - och ohyggligt sugen på att äta något som tröst. Jag var inte benägen att faktiskt göra det, men själva suget gjorde mig sorgsen.

När jag funderade på varför kom jag fram till att det är på grund av en viktig sak som faktiskt har förändrats den här gången. Numera vet jag att jag kan avstå. Huruvida jag ska säga ja eller nej när jag blir sugen på onyttigheter är inte längre en fråga om huruvida jag har nog stark karaktär för att avstå. Jag kan avstå, och vet om det. Så frågan numera är om jag vill.

Och jag började sörja min tröstmat. Om jag ska gå ner i vikt, och inte gå upp igen, måste jag sluta trösta mig med mat. Och det känns ledsamt. Mat har alltid fungerat. En chokladbit på väg hem, eller på rasten i skolan, rostade mackor med smör och ost innan middagen, godis framför tvn innan sängdags. Det gör mig glad. Eller åtminstone mindre tokdeprimerad.

Men hur mycket jag än sörjer så måste jag avstå. Det är inte en vettig coping-strategi, även om den fungerar för stunden. Jag blir tjock, och ingenting har egentligen ändrats. Jag vet det. Och eftersom jag vet att jag har kontroll, så vet jag också att nu kommer jag inte kunna trösta mig med semlor längre. Eller andra ätbara saker. Jag kommer inte bete mig så. Och det sörjer jag. Och det är nog okej att jag gör det. Det är lite sorgligt, trots allt.