Semmelelände!

Poängen är inte att jag inte kan äta semlor. Det är klart att jag kan. Och godis och tårtor och choklad, läsk och rostade mackor. Och allt annat jag kan tänkas tycka är gott. Poängen är att jag numera har erövrat möjligheten att välja själv om jag ska göra det eller ej.

Jag vill leva ett fullt, gott liv. I det ingår både att kunna unna mig goda saker, och att vara frisk. Det finns ingen motsättning däremellan, de går alldeles utmärkt ihop. Vad som inte går ihop med någondera är att tröstäta, att äta av andra orsaker än att jag är hungrig, eller vill njuta av något gott. Jag vill inte äta onyttiga saker för att andra gör det, eller för att jag inte kan stå emot, eller för att jag är ledsen och vill ha tröst. Jag vill bara äta goda saker för att de är goda.

Att jag på fullt allvar tror att jag kan göra det, är jättestort. Det är otroligt häftigt. De första 25 åren av mitt liv trodde jag inte att det ens var möjligt, än mindre att jag skulle känna mig säker på att klara av det. Det gör jag nu, och det är en oerhörd förändring.

Min sorg gäller att nu när jag vet att jag kan, så kommer jag att göra det. Nu kommer jag att få klara av alla jobbiga saker som händer utan tröst från mat. Det är skithäftigt att det går, men det gör mig lite ledsen samtidigt, eftersom jag har använt den trösten så länge.

Idag hade de också semlor på jobbet. Igen. Jag skickade ett frustrerat SMS till AB, och sen satte mig och fikade med de andra, men nöjde mig med en kopp automatchoklad. Jag vill bestämma själv när jag ska äta vad - jag vill inte att det ska avgöras av att jobbets redovsingsbyrå bestämt sig för att bjuda alla på semlor. Att något är gratis är inte skäl nog för att stoppa det i munnen...

Ibland kommer jag att vara spontan med sådant också. När jag vill, och det funkar. Men jag är väldigt stolt, och lite sorgsen, över att jag kan låta bli, om jag inte tycker det känns bra.

Men jag önskar att de kunde sluta stoppa semlor under näsan på mig.