Seminariebråk

Vi hade ett seminarium idag, som kretsade kring en bok av Donna Haraway, "The Companion Species Manifesto". Det är en tunn liten bok på 100 sidor, den ser mest ut som en broschyr egentligen, men det är helt missvisande. Haraway är filosof och professor, och skriver rätt besvärligt.

Ett snyggt exempel är: "Reality is an active verb, and the nouns all seem to be gerunds with more appendages than an octopus. Through their reaching into each other, through ther "prehensions" or graspings, beings constitute each other and themselves. Beings do not preexist their relatings." 100 sidor av sånt är inte helt lätt att sätta sig in i, eller diskuter på ett meningsfullt sätt under två timmar.

Vi hade dessutom helt olika tolkningar av boken. Några var skitarga på det besvärliga språket, till skillnad från mig (och några till) som tycker att om man är professor i filosofi och riktar sig till andra inom samma verksamhetsområden så är det rimligt att man skriver så krångligt man behöver för att få sagt det man vill. Inte krångligare än man behöver, vilket är en viktig poäng, men allting måste inte vara Illustrerad Vetenskap. Så det tjafsade vi om.

Sen var det några som tolkade Haraways genomgång av olika hundrasers historia som en analogi som förespråkade rasism och social-darwinism, medan jag tyckte att det hon ville visa på var att vi måste ta ansvar för och veta om vår historia, och att människans historia samtidigt är djurens, och hela världens, och att vi måste se det. Det är viss skillnad i tolkning, så det tjafsade vi också om.

Och plötsligt, med en kvart kvar på seminariet, så blir en av de andra studenterna uppenbarligen skitarg på mig, och fräser åt mig med svarta ögon: "Nu tycker jag att du tar ett _väldigt_ tolkningsföreträde här, det är ju en komplicerad bok, och det går ju att tolka på olika sätt!" Jag blev jätteförvånad, och chockad över att bli föremål för någons plötsligt ilska, så jag backade helt och hållet och försvarade mig inte ens. Jag bara höll med och bad om ursäkt, i stort sett: "Jaha, ja, det menade jag inte, det är klart att det är komplicerat och kan finnas flera tolkningar, jag är ledsen om jag verkade påstridig..."

Så här i efterhand vet jag inte om det var ett moget, vuxet sätt att hantera situationen, eller om jag bara är en fegis. Jag vet helt enkelt inte. Vad ska man göra när någon attackerar en, starkt känslomässigt, på ett seminarium? Vi vet varandras namn, inte mer, vi träffas några gånger i veckan och diskuterar böcker. Det är inte ett forum ämnat för känslor eller relationer, men det är klart att sådana uppstår ändå. Det är ju en grupp, och uppenbarligen pågår en inte så trevlig grupprocess här.

Jag fick medhållande blickar från min bänkkamrat i alla fall, och stöttning av en annan tjej när vi gick hemåt, som inte tyckte att jag hade "tagit tolkningsföreträde", utan snarare att den andra tjejen var knäpp. Det kändes skönt - allt går bättre om man inte är ensam.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av det här. Ta åt mig det som verkar konstruktivt, men inte det som faktiskt inte är mitt, tror jag. Visst kan jag vara för påstridig och hävdande, absolut, och det här är en grupp där ingen annan är det. Det hade varit bättre om jag hade lagt in några "jag tror" och "man skulle kunna se det som" i det jag sade. Det kan jag ta till mig och komma ihåg, för det hade hon rätt i.

Men att hon for ut mot mig, istället för att bete sig som folk och komma med argument, det är inte mitt fel. Där pågår något annat, som troligen inte handlar om mig och troligen inte heller bara om henne, utan något i gruppen och mellan oss, och det tänker jag inte ta på mig ansvaret för. Att jag inte är perfekt betyder inte att hon hade rätt. Och det är bara någon vecka till, sen börjar nästa kurs, och då byter vi seminariegrupp. Oavsett vilka jag hamnar med då är gruppen ny, och nya, andra, spänningar kommer att uppstå. Så problemet kommer troligen försvinna av sig självt.

Nyss fick jag ett SMS från - gissa vem? Den arga tjejen ifråga, såklart. Som frågade om jag skulle gå på kvinnodagsdemonstration imorgon. Vi har messat lite fram och tillbaka nu, och gjort upp att jag ska höra av mig om jag kommer så att vi kan samlas på samma ställe. Jag tänker inte komma, jag har annat för mig, men jag tolkar det i alla fall som en bra sak att hon messade. Förhoppningsvis har hon dåligt samvete.

Det skulle jag ha haft om jag hade varit hon.