Ledsen

De senaste dagarna har jag varit ledsen, och det har varit fel på allt. Framförallt på mig själv, mitt utseende, mitt varande, mina prestationer, men också på alla andra, på AB (stackarn...), mina kursare, mina arbetskamrater, hela tillvaron. Allt känns grått, trist och allmänt meningslöst.

Som alltid när något känns fel tror att det handlar om mitt förhållande, och har granskat ABs varje rörelse, tonfall och uttalande, och blivit sårad en oändlig mängd gånger (stackars, som sagt...). Hon är en ängel, och har en sådans tålamod med mig.

Idag vid lunchtid pratades vid vid, och jag hittade äntligen vad som är fel. Massor med grejer, men sannerligen inte hennes fel.

Jag är helt enkelt jätteledsen, över saker jag har all rätt att vara ledsen över. Jag är bara lite sen ibland med att inse vad jag känner.

Jag är jätteledsen att jag inte fick fortsätta på psykologprogrammet den här terminen. Det suger, stenhårt. Det är frustrerande varje dag, att behöver göra helt andra saker än det jag vill göra.

Jag är jätteledsen att jag körde på uppkörningen i november, och att jag fortfarande inte tagit mitt körkort. Det är oerhört frustrerande, och kommer inte bli bra förrän jag har tagit körkortet. Det är också jobbigt.

Och jag är jätteledsen att jag inte kan bli med barn utan att först genomgå en operation, som jag tycker känns jätteläskig och som kräver att jag sövs ner vilket jag inte alls gillar, och dessutom att jag är tvungen att vänta på ett operationsdatum och allting blir försenat. Jag kan bara vänta och vänta och inte påverka, och det suger.

De här tre sakerna är stora och viktiga grejer i mitt liv som inte funkar. Och det är skitjobbigt. Jag har all rätt och all anledning att vara ledsen över det. Jag behöver inte låtsas att det är okej, att det inte gör något, att det löser sig. Det är klart att det kommer att lösa sig, men just nu är det inte löst. Och det gör ont, och det får det göra.

Så jag är ledsen, och kommer fortsätta vara ledsen tills det antingen går över eller sakerna ordnar upp sig. Men jag tänker inte låtsas att det är okej när det inte är det.

Och då blir saker och ting så otroligt mycket enklare. Inte minst för att AB kan få trösta och stötta mig, istället för att jag ska försöka få det till att det är hon som är problemet. Det är hon absolut inte, tvärtom är hon en viktig del av lösningen.

Och choklad. Och medömkan. Och tv. De är också viktiga delar av lösningen...