Lutherska funderingar

Sitter och tittar på UR på ettan, om unga tjejer som överanstränger sig och blir utbrända. Viktiga fakta som att stresshormoner gör att man blir sämre på att lyssna av kroppens signaler om trötthet, och hur peppning kan uppfattas som press.

Det blir två reflektioner för mig över det. Den första är minnet av mig själv när jag var 19-20, och jobbadejobbadejobbade, med sådant som jag tyckte att jag måste göra. Stora lajvprojekt, lajvtidning, hästen, pojkvän, pendling, och javisstja, VG i plugget samtidigt. Så här i efterhand fattar jag inte att jag hann, och fattar att jag inte orkade.

Det andra är att jag inte alls har det så nu, men ibland känner att jag kanske borde ha det. Med en fru som jobbar heltid och pendlar, medan jag pluggar och jobbar deltid här i stan, så är det lätt att jag känner att jag har så mycket mer tid än vad hon har, att det är orättvist och att jag är lat. Jag menar, vi lever på samma pengar, men hon drar in en väldig massa mer av dem än vad jag gör. Borde inte jag jobba lika hårt som hon gör?

Det finns lite olika aspekter på det där.

Ett sätt att se på det är att hon jobbar heltid. Jag pluggar heltid. Och jobbar dessutom. Då gör ju jag mer än vad hon gör, gör jag inte?

Nåja. "Plugga heltid" beror ju förstås på vad man menar med det. Jag kommer ta 30 högskolepoäng den här terminen, vilket definieras som heltid. I teorin ska det ta 40 arbetstimmar i veckan att ta de poängen, men för mig gör det inte det. Efter år av pendling och massor med jobb samtidigt som studier har jag hittat en nivå där jag gör så mycket som jag behöver, inte särskilt mycket mer. Det blir inte 40 timmar - kanske 20-30 timmar, inklusive undervisningstid. Men det är i alla fall heltid. Så det så.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att millimeterrättvisa aldrig har gjort någon glad. Om AB ville byta jobb, eller säga upp sig helt, skulle jag stötta henne hela vägen. Hon jobbar inte alls med det hon gör eller där hon jobbar för min skull. Visst, om vi lyckas få barn blir det kanske lite kinkigare med att bli av med försörjningen, men vi skulle fixa det också. Vi har pratat om det, och hon vet hur jag känner om det. Jag skulle aldrig vilja att hon vantrivdes på jobbet för min skull - på samma sätt som hon stöttade mig när jag sade upp mig i höstas. Pengar är viktigt, men inte till vilket pris som helst.

Ytterliggare en aspekt är att jag har jättemycket att göra. Så mycket att det är svårt att hinna med allt. Jag pluggar, jobbar, försöker ta körkort, försöker bli med barn, arrangerar lajv, försöker skriva, tränar en massa och tänker på vad jag äter, och sköter en hel del av hushållsarbetet.

Jag stressar sällan, och jag sover så länge jag vill på morgnarna, men det betyder inte att jag inte får en hel del gjort. Jag är bara motvillig till att göra mig själv illa om jag kan låta bli. Ytterst få saker är värda att stressa över, och om jag fick bestämma skulle inte AB stressa heller. Jag skulle ju hellre se att hon hittade ett annat jobb, eller gick ner i arbetstid, än att jag också steg upp och sprang hemifrån vid sju och kom hem igen kvart över sex. Det kanske inte är så att jag är lat och ledig - det kanske är så att min fru är en ytterst arbetsam människa?

Dessutom är jag ingen slacker. Jag tvingades ta ett studieuppehåll för att det inte fanns plats på den termin jag vill läsa. Om/när jag får plats (senast vårterminen 2009, förhoppningsvis till hösten) kommer jag att fortsätta mitt program och så småningom ta en examen och få ett heltidsjobb jag med. Jag tänker mig inte en framtid som arbetslös akademiker som lever på sin fru. Jag har bara inte gjort klart min plan än. Just nu känns det väldigt frustrerande eftersom det känns som om jag inte går framåt, men det gör jag ju. Bara inte riktigt rakt, hela vägen.

Nu ska jag plugga lite, och sen är det dags för lunch, och iväg till jobbet. I eftermiddag ska jag städa. Sen kommer AB hem, och efter det gör jag inga fler nyttigheter. Dags att sätta igång...