Det är alltid roligt hos gynekologen...

Nu har ultraljudsundersökningen genomförts. AB jobbade hemifrån idag, och vi jobbade faktiskt lite på förmiddagen - hon med sitt vid en dator i köket, jag med en bok i soffan i vardagsrummet. Sen stökade vi iväg till universitetet för att AB skulle slå upp referenser, och vi tog en fika. Vid halv tolv infann vi oss på sjukhuset, registrerade oss, betalade, och blev hämtad av en läkare vid namn Kjell.

Kjell var en rätt typisk läkare. Jag gillar inte läkare. Han tog snabbt i hand utan ögonkontakt, missade helt att AB var med mig och också skulle med in i undersökningsrummet, mumlade så att jag fick läsa vad han hette på namnbrickan, och var rent generellt inte särdeles charmig. Det är väl det jag har emot läkare och sjukhus - medelålders män som kräver att jag tar av mig byxorna och visar skrevet för dem, utan att ens vara trevliga mot mig först...

Men AB följde med, trots att doktor Kjell inte riktigt hängde med i svängarna, och fick sitta på en stol bredvid mig där jag låg halvt avklädd i gynstolen. Att vara den enda utan byxor i ett rum fullt med folk känns inte alls värdigt. Förutom doktor Kjell fanns en kvinna där, som vi förmodar var antingen barnmorska eller sjuksköterska, men eftersom hon inte presenterade sig med mer än en nickning är det svårt att säga. Den i läkarsammanhang obligatoriska Kvinnliga Underhuggaren(TM) helt enkelt.

Det var otroligt skönt att AB var där och kunde hålla om mig. Jag klamrade mig fast vid henne och försökte låtsas att jag, som de viktorianska damerna, inte hade något under midjan. Lite intresserad blev jag av de första ultraljudsbilderna, men framåt slutet hade jag så ont att de inte alls framstod som spännande längre. Jag ville bara att de skulle sluta peta i mig och låta mig resa mig upp. Jag antar att själva undersökningen inte tog så lång tid egentligen - men den kändes lång för mig.

Ultraljudsbilderna jag så småningom tappade intresset för visade dessutom tyvärr något rätt besvärligt. Jag har polyper i livmodern. Två klumpar som inte borde finnas där sitter på livmoderväggen och är i vägen. De är troligen inte alls farliga, men om jag vill bli gravid måste de tas bort.

Och det vill jag ju, så doktor Kjell ska skicka en remiss till operation, och vi kommer så småningom att få en kallelse. Han mumlade om kö, och sade först en månad, och sedan "två, tre månader". Kontentan är att vi inte alls vet när operationen kan tänkas ske, men att det troligen inte blir i tid till att inseminera innan sommaruppehållet. Först måste jag opereras, och sen måste vi vänta en menstruation för att se att allt fungerar, och därefter går det att inseminera. Det är (hurra!) ingen kö till själva inseminationen, när vi väl kommer så långt är det tydligen bara att köra, men vid midsommar går de på semester allihop, och har stängt till augusti. Så så är det med det.

Vi kanske kanske kanske hinner med en insemination innan midsommar, men eftersom chanserna till det är små känns det bättre att ställa in sig på att det blir efter sommaren. Trist, dumt och tråkigt, men vi visste ju hela tiden att det här inte nödvändigtvis skulle gå vare sig snabbt eller enkelt. Vi är i händerna på byråkratin och biologin, och det är bara att ha tålamod.

En av de ljusa sidorna av den här kladdiga historien är att vi upptäckte polyperna redan nu. Hade vi varit ett heterosexuellt par hade vi säkert försökt och försökt hemma för oss själva ett bra tag till innan vi pallrade oss iväg till en undersökning, och jag hade fått reda på att det var mig det var fel på, och säkert blivit förkrossad. Nu fick vi reda på det tidigt i processen, och kan göra något åt det. Jag menar, polyperna hade jag ju haft oavsett vem min partner var, och på det här sättet hittades de snabbt, och tas snabbt bort. Det är en bra sak.

I övrigt är det hela mest rätt jobbigt.

Operationen är en ganska lindrig, antar jag, eftersom de faktiskt inte behöver ta hål i mig, utan går upp genom vaginan. Charmigt, jag kommer ligger utslagen med en hel hoper främlingar runt om mig som ska gräva i min slida med vassa verktyg. Säkert någons allra hetaste sexfantasi, men definitivt inte min. Jag är lite rädd för att bli sövd, och jag gillar inte att AB inte kommer att kunna vara med mig större delen av tiden. Det kommer ta en halv dag eller så allt som allt, trodde doktorn, men det kommer säkert göra ont efteråt också. Usch.

Men det ska nog gå det här med. Jag är glad att det här upptäcktes, och jag är glad att jag lever i en tid och på en plats där det är möjligt att göra något åt det. Även om det inte är särskilt bekvämt eller trevligt.

I övrigt har jag varit rätt utslagen idag, och tänker lägga mig på soffan och vegetera en stund medan AB jobbar. Sedan ska vi laga lasagne, och så småningom gå och träna. Vi var på box igår, och det var jättekul. Det är en till bra sak med träningen - om de nu ska söva mig om några månader tänker jag i alla fall ha bra kondition då!