Att vara där man är

Det har hjälpt att det varit ok att det är en låg dag idag. Det blir så otroligt mycket lättare när jag låter bli att kämpa emot, och bara låter mig känna det jag känner. Några gånger har jag börjat gråta, en kort, plötslig stund, och det har också varit ok. Men sen har det gått över, inte för att jag gjort något särskilt utan för att, tja, det går över. Känslor som får vara där de är och inte blir bortdrivna brukar liksom växla av sig själva. Det är när de är otillåtna och ovälkomna de stannar kvar och envist dyker upp hela tiden.

Så idag har på många sätt varit en sorglig dag, men jag hade en bra föreläsning, en trevlig hundpromenad, en lång shoppingrunda med AB där vi fullt medvetet trösthandlade och sen såg en glad 40-talsrulle med Nils Poppe och drack öl till - fullt medvetet tröstbeteende igen.

Och det funkar. Om jag får krypa upp nära AB, äta choklad (det blir i praktiken aldrig så mycket choklad - det är mer konceptet som är tröstande) och känna att ja-a, det _är_ synd om mig - då känns det bättre.

Så nu mår jag rätt bra, på det stora hela.

Kanske lite ledsen av och till. Men det gör inte så mycket.