Deppighet

I vanliga fall brukar jag bara skriva när jag är ledsen, så att alla dagböcker jag har haft på diverse nätforum har bestått av få och spridda inlägg som alla handlar om att det är synd om mig. Jag förefaller vara en väldigt tragisk människa, som dessutom inte skriver särskilt ofta. Sanningen är självklart den att mellan inläggen mår jag helt okej, rentav utmärkt, men då skriver jag inte dagbok.

Tydligen inte så med denna blogg. Jag tror att jag inte skrivit något den här veckan för att jag varit så jädra deppig. Det hänger säkert ihop med att här läser mina riktiga vänner, såna där jag faktiskt känner, medan dagböcker på diverse communitys mest lästs av främlingar eller internet-bekanta jag inte vet hur de ser ut. Men ni som läser det här, ni känner ju mig. De flesta av er känner min fru, vet hur mina föräldrar ser ut, har varit hemma i min lägenhet. Jag är inte ens lite anonym.

På gott och ont. Den här gången har det hämmat mig lite, tror jag.

Nå. Jag mår i alla fall kass. Riktig jädra apkass. Sådär så att jag vaknar på morgonen och faktiskt inte vill vara med längre. Inte alls vill jag det.

Snusa på en söt och god-doftande fru hjälper lite. Bli omhållen av samma fru hjälper rentav mycket, men bara så länge själva omfamningen fortgår. Så fort jag förväntas stå på egna ben i den kalla verkligheten avklingar effekten snabbt och jag är lika eländig som innan.

Bli slickpussad och hoppad på av energisk hundvalp (det är hans vanligaste sätt att visa kärlek/tigga uppmärksamhet) hjälper också lite. Få upp en framtass på varje axel och bli innerligt kindkramad av hundvalpens söta ansikte så att jag nästan får andningssvårigheter och har en hel liten hundkropp tryckt mot bröstet och huvudet hjälper faktiskt nästan lika bra som omfamningar av frun. Men även det bara så länge det varar, och lillvalpis tröttnar snabbt på sådana stillsamman ömhetsbetygelser. Det ska vara lite fart och fläkt på kärleken, verkar han tycka.

Jag vet inte vad min deppighet beror på, exakt. Men det finns ju ett antal tänkbara orsaker. Att jag inte är gravid, inte ens en liten hoppfull aning. Att ABs jobb suger något oerhört, så att hon är stressad och ledsen alldeles för ofta. Att jag har massor att göra i skolan och ligger efterefterefter (känns det som. Hur det är i verkligheten visar sig väl på tentan, antar jag.). Att jag jobbar hela helgen fast jag _inte alls vill_, och att vår lägenhet ser ut som ett (smutsigt) katastrofområde för att vi inte har någon tid hemma tillsammans för att städa den eller laga något som är trasigt. För att jag inte kommer att vara hemma nästa helg heller eftersom jag anmält mig till någon fånig tävling med plugget, som håller på i 24 timmar

(Varför tror jag att jag ska göra sådant för? Jag är inte ung och hipp och tycker det är roligt att nätverka och vara borta hela natten och lära känna nya människor och vara entreprenör och komma med kreativa idéer. Jag är trött och less och dessutom väldigt kär i min familj och har varit alldeles tillräckligt kreativ i mina dar och vill numera tillbringa mina kvällar och helger hemma pysslandes med hemmapysslar-saker. Men jag är dessvärre både lättsuggererad och plikttrogen, så nu är jag anmäld och lär vara med. Men det är inte heller kul.)

Eller så är det bara vädret. Det kan vara det också.

Hursomhelst bär jag runt på en stor tung sten av trötthet och deppighet och villintevillintevillinte.

Jag vill inte.

Bara så att ni vet.