Föräldratankar

Tankar som flyter i mitt huvud just nu:

Det är egentligen inte jobbigt att Signe ammar varannan timme igen på natten, och inte tycker det är särskilt roligt att ligga själv på dan. Det är inte det som är problemet. Det som är problemet är omvärlden och kraven att jag ska göra helt andra saker än vila och ta det lugnt när jag kan, och vara med henne. Om jag får ägna mig åt amning och småbarnsskötsel så mycket som krävs när det krävs, så går det riktigt bra.

Men jag ska börja skolan igen den 20e januari, och innan dess ska jag fixa en praktikplats. Det betyder en massa möten utanför hemmet, där jag är sminkad och representativ och inte har med Signe, och AB är hemma med henne och jag försöker pumpa ut mjölk eller skynda mig hem i tid innan hon blir alltför hungrig. Det betyder stress och yttre krav och i grunden en livsstil som inte är särdeles förenlig med hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att vårt liv ska se ut.

Hur ska det här gå?

Och svaret är förstås att det ska gå så bra som möjligt för hela familjen, och att vi ska vara väldigt noga med hur vi prioriterar egentligen. Vi ska må bra, Signe ska få det hon behöver, och sen ska resten av världen få sitt. Inte tvärtom.

Idag är jag hemma och gör det jag ska - tar hand om mig själv och mitt barn och vårt hem. Det känns bra. Då gör det inget att sömnen var lite sisådär.

Livet är så roligt just nu för Signe, så att det där med matro är lite svårt. Bättre att äta ordentligt, länge och ofta, på natten, tycker hon. Då är det mörkt och tyst och lugn och ro, då har hon tid och ork att äta. Inte en helt lyckad lösning, tycker mamma.

Men jag vet inte. Det känns som om en av mina djupast liggande övertygelser är att det är så väldigt mycket vi inte kan, eller ska, lägga oss i. Jag tror på att Signe är den som är mest kompetent på att avgöra när hon vill äta och sova. Jag kan ge de rätta förutsättningarna, och föregå med gott exempel. Men mer än så tror jag ger väldigt lite utdelning. Hon kommer växa upp och hamna rätt ändå, med tiden, och jag tror inte jag kan göra sådär väldigt mycket för att påverka det.

Så jag suckar lite, och tänker att få artonåringar ammar en gång varannan timme, och bekymrar mig inte så mycket. Det hänger väl också ihop med det jag skrev ovan - om mitt liv är sådant att jag inte orkar ta hand om mitt barn, då är det mitt liv det är fel på, inte mitt barn.

Och ska jag vara sann mot den övertygelsen så är ju också sanningen den att det kan gå ut över min praktikplats. Det kan innebära att jag får en dålig praktikplats, eller att jag får den väldigt sent. Det kan också innebära att jag inte satsar hundra procent när jag är där, och att jag i och med det får dåliga referenser från handledaren. Så kan det bli. Och blir det det, får vi lösa det då. Men det vore okej, det med. Jag kan förmodligen få jobb ändå, så småningom.

Och ärligt talat tror jag att de egenskaper och värderingar som får mig att vilja prioritera mitt barn framför min karriär, är samma egenskaper och värderingar som kommer göra mig väldigt bra på mitt framtida yrke. Så det jämnar nog ut sig i slutänden. Kanske kan man bli lycklig och få att bra liv, även om man inte är superambitiös och driven på alla områden samtidigt?

Och grejen är den, att ska jag välja mellan att göra det som känns rätt mot mitt barn, och det som är bäst för min karriär eller min arbetsgivare, så väljer jag mitt barn med en självklarhet som förvånar mig. Det trodde jag faktiskt inte, innan Signe kom. Jag trodde det skulle vara svårare att välja.

Det betyder inte att jag tänker sätta mig på golvet och stirra på Signe resten av livet, i hopp om att hon ska göra mig lycklig. Det betyder bara att om jag är på väg att knäckas av att ta hand om henne, tänker jag bortprioritera allt annat först, innan jag gör mindre än allt jag kan för henne.

I kväll när AB kommer med bussen från jobbet ska jag och Signe möta henne, och så ska vi titta på en större lägenhet. Just nu bor vi oerhört centralt och oerhört litet. Det känns inte längre vettigt att betala så mycket för läget, när vi för samma pengar kunde få en uteplats. Och ett badkar. Och en tvättmaskin. Och plats att gå på, ett kök man kan vara två i, ett sovrum med plats för en till säng... Dags att flytta, helt enkelt.

Men den där stora villan vi vill ha får vänta tills jag fått ett jobb, vilket måste vänta tills jag är klar med min utbildning. Vilket är det främsta skälet till att jag börjar skolan igen i januari, vilket är anledningen att jag är så jädra trött idag av praktikplatsletande. Allt detta för en villa. Ja ja.