Lilla huset på gården

Den nya lägenheten då. Hur är den? AB kommenterade plötsligt, på något sätt förvånat, att den här lägenheten ju faktiskt har allting som stod på vår önskelista.

Den är på nedre botten med uteplats. Vi kommer kunna ha tvättmaskin och torktumlare, och det finns badkar. Den har ett stort kök i L-form med rejäl matplats. Den har ett bra rum åt Signe som inte gränsar åt vardagsrummet (så att hon blir störd av teven) eller vårt sovrum (så att hon möjligen blir störd av andra aktiviteter). Den har separat ingång så hunden har inget att skälla på, och vill han ändå göra det är det lätt att skärma av hallen så att han inte kommer dit. Den är snygg och trivsam och vi passar i den.

Ja, tyckte jag, det är klart. Det hade jag koll på hela tiden. Fast för min del tror jag inte att det hade räckt. Den var dyr, den här. Den låg i den övre gränsen för vad banken tror att vi har råd med, och den ligger över vad jag egentligen skulle vilja att vi band upp oss till. Jag hade velat sänka våra boendekostnader - nu höjer vi dem, inte helt lite. Men. Den var värd det.

Den ligger alldeles för sig själv i ett enplanshus som i övrigt bara rymmer en tvättstuga. "Lilla huset på gården" kallade vi den efter visningen, och jag tänker plantera en rosenspaljé med rosa rosor utanför ingången. Den ligger mitt i ett bostadsområde med tvåvåningshus som är placerade i fyrkanter, och i varje fyrkant finns ett litet gårdshus med tvättstuga och andra grejer. I just vår fyrkant tog de tydligen på 70-talet och halverade tvättstugan (eller möjligen tog bort festlokalen/kompostrummet/vaktmästarkontoret eller vad som nu fanns bredvid tvättstugan på den tiden) och byggde en liten, välplanerad trea istället. Med egen ingång på gaveln, i söderläge, en liten uteplats och inga grannar.

Inga grannar.

Vi har inga grannar.

Det är hur underbart som helst.

Ingen kan röka vid vår balkong (inte för att vi kommer ha en balkong längre när vi flyttat, vi har en uteplats, men ingen kan röka vid den heller). Ingen kan borra i våra väggar. Ingen kan spela hög musik i vår trappuppgång - för vi har ingen. Ingen kan blänga ilsket på vår hund när vi passerar dem i trappen - för det gör vi inte. Ingen hör oss, ingen hörs av oss, ingen bryr sig om oss och vi kan skita i alla. Det är ingen som bor vägg i vägg med oss och ingen behöver bry sig om ifall vår hund skäller, vår unge skriker eller vår dammsugare är högljudd tidigt på morgonen.

Visst, vi är ju fortfarande omgivna av andra människor. Och visst, de kan ju för all del störa sig på vår blotta närvaro. Eller möjligen på att vår hund skäller ut dem så fort de passerar hans uteplats. Vi delar fortfarande tvättstuga, lekplats, gångbana, utrymme med tusentals andra, och det är lite svårt att göra något åt i en storstad. Men det ska bli otroligt skönt att inte bo vägg i vägg med folk längre.

Vårt fina lilla hus på gården. Jag tror det passar oss.