Sent omsider har vi gjort en plan. En sömnplan. För jag börjar ledsna. Signe vaknar fortfarande varannan timme och ammar. Varje natt. Hela natten. Hon somnar strax innan nio, och sen vaknar hon tolv, två, fyra och sex, då hon tycker att det är morgon. Då stupar jag i och för sig i säng och sover tre timmar till, medan AB tar morgonpasset. Men det börjar ändå bli jobbigt. Och första maj går AB till jobbet, och ärligt talat pallar jag inte nattpasset om jag inte får sova igen någon gång.
Eller pallar och pallar. Det kunde vara värre, och det mesta går om man måste. Men jag föredrar att inte framleva livet i en sömnbristdimma.
Eventuellt skulle Signeliten strunta i att vakna varannan timme om hon inte ammade på natten. Eventuellt spelar det ingen som helst jädra roll och det enda som skulle hända om hon inte ammade var att hon är svårare att få att somna om. Så kan det ju också bli. Men just nu är arbetshypotesen att hon vaknar för att amma, och om hon slutade äta så himla mycket på natten kanske hon kunde tänka sig att ta större måltider på dagtid och lite mer sömn nattetid.
Så vi ska prova. Mormor M kommer hit på lördag, jag och AB ska få en efterlängtad restaurangkväll, och sen ska mormor ta med nappflaska hela natten. Och sen ska jag låtsas att jag inte finns nattetid några nätter till, och AB får ta så många nätter hon pallar. Vi lär ju märka om det blir någon förbättring. Men blir det det, och Signe struntar i att vakna hela tiden om det inte finns mysig amning att tillgå - då är det slutammat mellan midnatt och klockan sex.
Det känns jättekluvet. Jag vill egentligen inte meckla med amningen, jag vill gärna amma länge till, och att sluta nattamma riskerar det. Och jag tror det är bra för Signe att få amma när hon vill och hur mycket hon vill. Jag önskar att jag orkade, helt enkelt.
Men jag orkar inte. Jag har orkat i åtta månader, men nu får det vara bra. Nu är jag beredd att göra ett försök för att få sova mer. Funkar det så funkar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag känner igen det där. Tore åt massor på natten, bara för att det fanns där. Sedan åt han nästan ingen vanlig mat alls på dagen, utan sprallade bara omkring och lattjo-ammade. Så till slut tvärledsnade jag och slutade amma helt. I samband med det jobbade jag ett pass, och farmor och pappa hade laddat upp med nappflaska. Inte ville han ha det på natten, inte! Sedan var det liksom slutammat. Mycket enkelt.
Med Aneira gjorde vi så att jag sov tre nätter i extrarummet, så att hon inte kände lukten av smaskens. Hon vaknade och var ledsen några gånger, men sedan fungerade det bra.
Men, i båda fallen hade jag själv helt tröttnat på att amma. Då var det nog lättare att vara "hård" och bestämd.
Lycka till!!!
Ja, det är ju en hake att jag tröttnat på att bli väckt, inte på att amma. Jag gillar att amma och vill gärna göra det ett tag till. Men dagtid.
Och ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att Signe mycket hellre äter på natten, då det är tråkigt och lugn och ro, än på dagen då hon leker och äventyrar för hela slanten och har svårt att slappna av och fokusera. Så jag tror inte längre att hon kommer fasa ut nattamningen på egen hand - kanske hjälper det om vi fasar ut den åt henne... Inte för hennes skull, men för min.
Men jo, jag tror det är enklare om man dels själv tröttnat och vet vad man vill, och dels slutar helt och hållet. Vi får väl se hur det går.
Anna L tipsade mig om att prova att ge vatten för att fasa ut nattmålet. Kanske skulle det fungera?arlig
Skicka en kommentar