Att tillhöra en utsatt grupp

Det blev en debatt i kommentarerna på förra inlägget. Och jag har grubblat i flera dar på svar, fört monologer i huvudet och varit allmänt engagerad. Nu har jag till slut formulerat ett långt inlägg. Och så får det inte plats.

Men det är ett viktigt inlägg, och kanske inte fullt så personligt riktat som det är formulerat, även om svaret är till Kaxiga mamman. Så det fick bli ett alldeles egen blogginlägg istället.

”…men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?”
Och du förstår kanske själv att den där formuleringen inte blev så lyckad?

Nej, jag förstår inte själv att det får dig att reagera på det här sättet. Och jag förstår verkligen inte själv att du, om du nu reagerar, inte helt enkelt kunde ha frågat ”men C, menar du verkligen så? Hur tänker du nu?”. Det hade jag gärna svarat på. Men det var inte riktigt så du valde att skriva.

”I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan.”
Nej, det må vara hänt. Men ärligt talat, du är helt enkelt inte i en position där du kan bedöma hur vår familj ser ut i andras ögon. Du lever inte det liv vi lever. Du har inte kommit ut som lesbisk. Du har inte varit tvungen att fortsätta komma ut som lesbisk, varenda dag sen dess, varenda gång du pratar med någon du inte träffat förut. Du har inte hundra gånger fått förklara hur din familj ser ut och sett den där lilla ryckningen i människors ögon när de blir överraskade och försöker hämta sig.

Du har inte fått skällsord skriket efter dig från främlingar för att du råkar hålla din älskling i handen, du har inte fått förklarat för dig av klasskamrater att huruvida du borde få gifta dig med den du älskar är en ”komplicerad fråga”. Det är fanimig ingen komplicerad fråga. Det är en förbannad mänsklig rättighet, men en rättighet vi inte fick tillgång till förrän så sent som förra året.

Du tillhör inte en grupp som är hotad till livet i väldigt många av världens länder. Ingen skulle komma på tanken att slå ihjäl dig, slå ner dig, våldta dig, kasta bajs på dig, skrika efter dig eller helt enkelt låtsas som om du inte finns, på grund av den du råkar älska. Good for you.

Men för oss som tillhör den gruppen blir det väldigt snett att få höra att det är vår _rädsla_ för diskriminering som är vårt största problem. Det är inte bara inte sant, det är den värsta sortens dubbelbestraffning. Inte nog med att vi ständigt måste motivera oss och försvara oss och blir tillfrågade om intima detaljer om vårt privatliv som första fråga av varenda fullständiga främling vi möter (”Va, har ni barn? Hur DÅ??? Och vem av er är egentligen mannen i er relation? Min kompis brorsas kusin är förresten också lesbisk, jag tycker att det är helt okej…”) att då dessutom få höra att vi genom att så gott vi kan med de medel vi har tillgängliga försöka skydda vår dotter från de värsta effekterna av andra människors inskränkthet själva är de som _orsakar_ problemen – det är inte bara dumt, det är direkt oförskämt.

I mångas ögon är vår familj inte alls konstig. Men i många, många flers är den det. I alla fall lite underlig. Och i någras, men tack och lov inte längre så mångas, borde den inte få finnas alls. Det var inte förrän 2006 det var tillåtet för lesbiska att inseminera på svenska sjukhus. Och inte förrän 2009 homosexuella fick gifta sig. Väldigt många kristna samfund, bland annat pingstkyrkan och Livets ord (för att inte tala om katolska kyrkan, som dominerar halva världen) och minst 800 präster inom Svenska kyrkan, ser vår kärlek som en synd. Dessutom som en av de värsta synderna, om man utgår från energin de lägger ner på att bekämpa den. HD har slagit fast att det är helt okej att predika i kyrkor och skriva i tidningar att homosexualitet är en ”cancersvulst på samhällskroppen”.

Där vi bort röstar var femte person, lite drygt, på Kristdemokraterna. Det är alltså var femte person vi träffar på Ica, var femte mamma på Öppna förskolan, var femte granne som hejar när vi är ute med hunden. Var femte människa vi träffar där vi bor röstar på ett parti som inte anser att vi borde älska varandra, borde få leva med varandra, borde få ha och uppfostra vår dotter.

För en fyra, fem år sedan stod du med oss i en glasskö i din hemstad, och när jag och AB kysste varandra i all stillsamhet utbrast du plötsligt ”Jag hoppas ingen kommer och slår ner er med ett brännbollsträ!” och såg dig oroligt omkring. Kommer du ihåg det? Vi hoppas nämligen också att ingen kommer och slår ner oss för att vi törs kyssa varandra på ett torg en solig dag. Men jag håller med om att risken finns.

Jag är tyvärr övertygad om att det inte är vår ängslan som kommer att ställa till mest problem för Signe framöver. Om det ändå blir så är det en välsignelse och jag kommer att vara tacksam över att hon och vi inte råkade ut för något värre.

Det spelar förstås in vad som egentligen avses med en ”medveten genuspedagogik”. Kommunens likabehandlingsplan duger alldeles utmärkt, överhuvudtaget alla som har tänkt på saken alls går bra. Men just det här alternativet hade så tydligt _inte_ tänkt*, och det går bort, av en mängd orsaker.

Att välja förskola åt just vårt barn bland annat utifrån tanken att en verksamhet med en medvetenhet kring genus har lite större chans att även ha åtminstone lite koll på HBT-frågor känns faktiskt fullkomligt självklart för oss. Det är såklart inte det enda sättet att skydda Signe från fördomar som kan drabba henne på grund av andras syn på vår familj. Det är bara ett sätt av många, och förmodligen inte alls tillräckligt effektivt. Men att undvika de uppenbara fällorna är i alla fall en början.

*Skvaller från en säker källa säger att föräldrar bytt därifrån (samma företag, annan förskola) efter att alla barnen blivit tillsagda att lägga en pärlplatta åt mamma på mors dag. Även de som inte hade någon mamma. Även de som ville göra en åt pappa istället. För mig är det ett tydligt exempel på att de inte har koll. Det tyckte uppenbarligen även föräldrarna som tog sina barn därifrån.