Nu fick vi ett placeringsbesked om förskola, 10/1 2011. Stressmoment 1 var att vi ansökt om plats till oktober, och fick i januari. Nu borde vi ha ändrat den ansökan för länge sen, eftersom jag inte ska plugga i höst och vi inte vill att Signe ska börja förrän i januari. Men i alla fall.
Stressmoment 2: vi hade valt fyra alternativ vi kunde tänka oss som förskola, och vi fick ett femte, ett helt nyöppnat privat ställe. Jag läste deras hemsida och började gråta. Sen ringde jag min mamma som är förskolechef i kommunen och frågade vad hon tyckte, och hon skrek "Neeeej!" rakt ut när jag sade vad förskolan hette.
De har matematik som första rubrik när de ska förklara sin pedagogik, och nämner ingenstans nånting om genus eller hur de bemöter barnen. Däremot skriver de mycket om att barnen får mat utan socker, och får pannkakor med bär på istället för glass när de fyller år.
Stressmoment 3: När vi skulle logga in och svara på huruvida vi ville ha den här platsen eller ej, så fungerade inte inloggningsuppgifterna vi fått i kuvert från kommunen. Fast de funkade för två månader sen när vi gjorde anmälan.
Idag var sista dagen att tacka ja, så hade vi velat ha den här platsen hade det varit lite knivigt. Inte minst för att ansvarig handläggare har semester idag - återkommer imorgon. Nu är det ingen ko på isen, för vi tackar nej och gör en ny ansökan.
Jag vill inte sätta Signe på den förskolan. Jag är inte ett dugg orolig för att hon inte ska få tillräckligt med kunskap i matematik. Jag är orolig för att hon som en väldigt aktiv och viljestark liten tjej inte ska bli bemött med uppskattning och respekt och att hennes fina egenskaper inte ska tas tillvara utan ses som ett besvär. Och jag tror att det enda sättet att skydda henne från det, och att skydda henne från eventuella fördomar som kan riktas mot oss som samkönade föräldrar, är en medveten genuspedagogik. Att nån har tänkt, helt enkelt, och är medvetna om vad som görs.
Det är ändå läskigt att ha så lite kontroll över var Signe ska tillbringa sina dagar. Förr eller senare måste vi ju ta emot en plats. Och det blir så tydligt att vi inte får bestämma själva. Vi vet var vi vill nånstans - vi vet bara inte hur stor chansen är att Signe får en plats där.
Hursomhelst, steg ett måste ju vara att få inloggningsuppgifterna att funka....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hittade förskolan, läste och insåg att jag inte heller velat ha mitt barn där. Visserligen fick jag krupp på Trollets dagis där det var glass och godis i parti och minut (fyra gånger per vecka i vissa perioder), men det är ändå inte det som är viktigast vid val av förskola.
Förstår att ni är stressade. Tyvärr finns det bara en lösning - ligg på, tjata, prata, tjata mera. Det är föräldrarna som hörs mest som vinner... Vilket iofs är skit, men tyvärr sanning.
Har just pratat med personen som har ansvar för vårt område, och hon var trevlig men pessimistisk... Men vi ska göra en ny anmälan och ringa igen om ett tag, när det närmare sig. Tror du har rätt - det är bara att ligga på och tjata. Och veta vad vi vill - i vårt fall att vi inte vill just dit. Hellre väntar vi.
Ärligt talat, worst case scenario är inte värre än att AB är hemma i tio veckor i vår, och det är ju ingen katastrof. Nu tror jag att Signe skulle gilla att gå på förskolan, men det innebär inte att det är okej med vilken som helst. Hellre väntar vi tills hon är två, om vi måste.
Om du tror att det enda sättet att skydda Signe från eventuella fördomar är att ha henne på en förskola med medveten genuspedagogik - vad säger det då om dina egna fördomar? Det känns ärligt talat lite nedvärderande att tro att pedagogerna på en annan typ av förskola inte klarar av att hantera Signe som en egen individ. Det betyder inte att ni måste sätta henne på en förskola ni inte har förtroende för, men var lite försiktig så att inte din egen ängslan blir det största problemet för Signe.
Min åsikt är att vi kommer aldrig att kunna skydda Signe helt från de fördomar som finns men om vi får möjlighet att välja en förskola med medveten genuspedagogik så innebär det förhoppningsvis att hon får större möjlighet att vara den individ hon är utan att bli begränsad av sitt kön.
Nu var ju inte avsaknaden av genusmedvetenhet det främsta skälet att vi inte gillade just det här alternativet utan att de fokuserade på matematik och hushållsnära tjänster istället för att berätta om hur de bemötte barnen.
Sedan är ju deras lokal mitt i centrum utan utomhuslokal och för mig är det viktigt att Signe får en möjlighet att vistas utomhus och inte stängs in i ett betongblock oavsett hur pedagogiska de är därinne.
/AB
genom C
"...men var lite försiktig så att inte din egen ängslan blir det största problemet för Signe."
Vet du, jag tar väldigt illa upp av den här kommentaren. Jag tycker den är nedvärderande och respektlös gentemot mig. Det är säkert inte menat så, men jag ville i alla fall berätta hur det du säger uppfattas här i andra änden av skärmen.
Jag funderade i många timmar över hur jag skulle formulera mig, och misstänkte att du skulle ta illa upp hur jag än sade det. Det du tolkar som nedvärderande är bekymran, eftersom jag märker hur lätt ni tar åt er av de fördomar som tyvärr finns. Då kan just ängslan för fördomar gentemot Signe bli till en självuppfyllande profetia, där det är ni själva och inte omgivningen som signalerar till henne att er familjebild är "onormal". Jag säger inte att det ÄR så, jag säger att jag hoppas att det inte BLIR så. Om du ser den bekymran som respektlöshet, så är det bara att beklaga, men du förstår kanske själv att din övertygelse om att en förskola med medveten genuspedagogik är det enda sättet att skydda Signe från fördomar får mig att reagera?
I mångas ögon är er familj inte mer annorlunda än någon annan. Ni älskar er unge och vill det bästa för henne. Vill ni välja förskola med genusperspektiv för att ni tror att det är bättre för hennes personliga utveckling så känns det inte särskilt märkligt. Men om ni gör det för att skydda henne mot fördomar - då tar jag mig rätten att kommentera.
Jag fick för flera år sedan ett brev från en väninna där hon starkt ifrågasatte vårt val att inte sätta Aneira i förskola när jag var hemma med Tore. Hon menade att det var egoistiskt av oss, och att det var sorgligt att vi kände oss trygga i de traditionella könsrollerna, att jag ville vara hemma med barnen och min man ville arbeta. Visst reagerade jag över att hon tyckte så illa om våra val, men samtidigt tänkte jag "oj, hon bryr sig verkligen om mitt barn!"
Så nu gör jag något liknande. Reagerar över era val, och ni kan gärna säga att "den där kaxiga mamman fattar inte vad som är viktigt för oss", men ha gärna med den där andra tanken också: Jag bryr mig verkligen om ert barn.
Val av förskola är skitsvårt! Nu har ni ju inte ens ett val...men vi får hoppas att ni får det snart...för man måste känna trygghet vem man lämnar sina små till om man ska kunna funka under dagen någon längre tid.
Jag minns när B skulle börja... Vi kände inga i området så vi kunde inte gå på rekomendationer. Vad som lät bra på pappret kändes inte alltid bra i verkligheten och tvärtom. Och jag som har beslutsångest!
Till sist fick känslan styra helt och hållet. Jag besökte två förskolor. På det första kände jag en krypande olustkänsla utan att förstå varför. På det andra stället kände jag att jag kunde lämna ungen där och då och känna mig helt trygg.
Sen finns det ju för och nackdelar på alla ställen...och sist och syvenes handlar det om hur personalen är som människor.
Det suger ju att det är så dåligt med platser nu så man inte ens kan få ett av 4 val!
Jag är inne i träsket också. Tröstar mig lite med att vi förhoppningsvis snart flyttar härifrån men valde ändå med omsorg. Man vet ju aldrig.
Vissa hade ju -10 platser kvar. Känns sådär.
Vi får ses och gnälla tillsammans någon dag å göra det bästa av situationen i vår ;)
Skicka en kommentar