"Andra barnet blir ju alltid lättare..."

Det känns som om vi fått höra tusen gånger det senaste året att "ja men det blir ju alltid lättare sen med andra barnet!". Förmodligen för att min mamma sagt det ett par (tusen?) gånger, sen har väl nån mer sagt det och så har jag läst det på något nätforum, och till slut känns det som en kör av människor runt om mig skanderar det.

Sanningen att andra barnet är så mycket lättare att ha att göra med, inte för att man själv inte behöver köpa åttahundra prylar man inte visste att man behövde, lära sig hur man håller ett litet ostabilt knyte och läsa in en massa konstiga fakta som man inte visste innan, utan för att barnet på något sätt är lugnare och snällare och mindre krävande. Och, förstås, att de är så för att första barnet är bortskämt av sina ängsliga förstagångsföräldrar.

Logiken verkar vara: det andra barnet hinner man inte svara på lika bra som det första, det får inte lika mycket uppmärksamhet och saker anpassas inte lika mycket efter dess behov. Då lär det sig att inte säga till så mycket, och blir lättare att hantera - det sover själv och blir mindre lättstört, och äter inte lika ofta och vad det nu kan vara.

Och det ses då som en _bra_ sak, och sägs på ett tillrättavisande sätt för att visa att det där jobbiga första barnet bara är bortklemat, och om man hade gjort likadant med det, dvs inte lyssnat och inte anpassat sig, så hade man haft en mycket lättare tillvaro. Så borde man ju ha gjort, skrattar trebarnsmamman, och skakar lite på huvudet åt sin egen och andras dumhet.

För det kan ju inte vara så att de efterföljande barnen vet att de inte kommer att bli lyssnade på och sedda, och därför resignerar i inlärd hjälplöshet?

Egentligen har jag ju två invändningar mot det där resonemanget. Det ena är att jag inte tror att det är sant. Tillsammans med alla som säger "andra barnet blir ju lättare" finns de som vittnar om motsatsen. Man kan läsa Annika Lantz bok "9 och 1/2 månad" till exempel, eller en bok jag läser just nu med den något fåniga titeln "12 tips för ett skönare mamaliv", som båda beskriver upplevelsen av att ha ett första barn som är sådär normalt lättskött, och sen få en tvåa som inte gör något annat än vrålar och är apförbannad. Eller så kan man fråga min mamma, vars kompis från småbarnsåren i ett trängt läge erkände att hade hon fått sitt andra barn först "så hade det inte blivit några fler".

Det är helt enkelt inte sant att andra barnet alltid är lättare. Det är säkert sant att av flera syskon så var några enklare att ta hand om som spädbarn medan några var mer besvärliga. Ibland kommer de relativt sett besvärligare först, och då drar man fram den där devisen om att "andra barnet blir enklare". Och ibland kommer det relativt sett lättare barnet först, och då pratar man om "tvåbarnschocken...". Så det är min ena invändning - jag tror hela resonemanget är skitsnack.

Min andra invändning är att även om det vore sant så är väl inte det en bra grej, heller. Det är väl inte bra att spädbarn får lära sig att det inte är någon idé att säga till? Det är väl inte bra att stressen och pressen att ha flera barn att ta hand om gör att man inte gör det som är ultimat för just det enskilda barnet? Det är inte en strategi - det är resursbrist.

Det skulle inte störa mig så mycket om det sades med någon slags ödmjukhet, med en känsla av att "ja, det är ju inte det bästa, men med lilla Secunda här har jag varit tvungen att inte alltid komma direkt hon piper, och ibland har hon varit tvungena att somna för sig själv istället för i min famn - det är ju tur att spädbarn ändå är så tåliga och klarar av att anpassa sig till sånt, fast det inte är det bästa för dem...".

Men det är inte så det sägs. Det sägs som att "Vad dum jag var som gjorde som Primus ville hela tiden, jag borde gjort med honom som jag gjort med Secunda, det funkar jättebra att inte lyssna direkt, då lär de sig vänta. Det är så skönt, det är så mycket lättare med andra barnet nu när man inte är så nojig längre...". Så att en brist i tid och uppmärksamhet och följsamhet framhålls som en fördel, och ett lyssnande och inkännande sätt mot sitt spädbarn beskrivs som en svaghet.

Och så att vi som slet som djur för att få vår lilla bebis att må bra får skylla oss själva som inte visste bättre. För det var ju inte en medveten strategi grundad i både kunskap och magkänsla - det var bara en förstagångsförälders överdrivna nojjor. Eller som min mamma sade om att Signe inte kunde läggas ner i vagnen första månaderna: "Det hade ni ju kunnat vänja henne vid!". Det hade vi säkert. Men till vilket pris?