Det här med relationer...

Jag tror att relationer är ett arbete. Jag tror att man får tillbaka det man ger. Jag tror att ibland är det allra svårast att vara snäll mot de man älskar mest, men att det också är det allra viktigaste.

Att mitt i stress och otillräcklighet och ångest och smuts och kladd och sömnbrist fortfarande vara respektfull och omtänksam och hyfsad. Att komma ihåg att den andra är en annan människa, med andra tankar och andra kunskaper och synsätt, och att man faktiskt måste prata med varandra, inte bara anta saker. Att även om vi är i samma sits och försöker klara av samma vardag så måste vi fortfarande samtala och planera och lägga energi och arbete på att få vår egen relation att funka.

Jag tror att det är vad som krävs för att det ska fungera. Och sanningen att säga har både jag och AB varit rätt urusla på många av de här sakerna det senaste året. För lidande förädlar inte själen. Lidande gör människor griniga och elaka och snåla. Att inte få sova gör en vansinnig. Att aldrig veta när man kommer att få sova gör en mer vansinnig. Stress och kaos och maktlöshet har gjort oss arga och ledsna och besvikna och frustrerade, och vi har tagit ut det på varandra. På oss själva också, men mycket på varandra.

Jag vet många som tillsynes liknöjt rycker på axlarna åt bristen på samliv och säger saker som att "nej, tid tillsammans har vi ju inte, men det kommer väl sen, när barnen är större". Men för oss funkar det inte så. För mig funkar det inte så. Jag kan inte vänta. Jag kan inte leva om inte mitt äktenskap fungerar, lika lite som jag skulle kunna leva utan mina ben. Om jag blev förlamad från midjan och neråt skulle jag inte rycka på axlarna och säga "nej men, det blir ju så när man får småbarn, vi får se sen när barnen är större om jag kan få benen att funka då...".

Och ändå känns det som om det är vad som förväntas av en. Vi har ärligt talat mötts av otroligt lite förståelse för vårt behov av tid tillsammans. Vi har fått massor av hjälp, men om vi hänvisar till att det är för att vi måste få lösa saker med varandra så möts vi av höjda ögonbryn och halvspydiga kommentarer. Men även om ingen annan verkar prioritera som vi, så tror jag att vi gör rätt. För oss är vår relation den enskilt viktigaste faktorn för om vårt liv fungerar eller ej. Om det blir snett mellan oss, (och gudars vad det blivit snett mellan oss av och till det senaste året) då blir allt snett. Då funkar vi inte, på något som helst plan. Men lyckas vi stötta varandra och finnas där för varandra och få en chans att synka oss, då fixar vi vad som helst. Då är vi mer än dubbelt så bra som vi är ensamma.

Jag känner mig lite ensam i det ibland. Ensam bland småbarnsmammor som fokuserar helt på barnen och förvirrat ser sig omkring när man frågar om partnern. Och ensam bland den andra varianten som myser tillsammans hela familjen och inte verkar ha några problem med någonting, allra minst relationer. Vi fastnar nånstans i mitten - inte beredda att ge upp, men inte i någon lätt situation heller.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var nio år. När jag gifte mig och valde att skaffa barn var det med förutsättningen att jag aldrig aldrig vill utsätta barn för en skilsmässa. Men att leva ihop för barnens skull är inte heller ett alternativ. Det enda okej alternativet som jag ser det, för mig, är att vi som valt att skaffa barn tillsammans ska få vår relation att funka. Vi ska göra det som krävs för att komma ihåg varför vi gifte oss till att börja med. Vi ska investera i oss själva och i varandra så att vi är lyckliga och mår bra tillsammans, och aldrig behöver fundera på om det är bättre för barnen att leva med skiljda föräldrar eller med olyckliga...

Det finns nog någon magisk ingrediens med när man träffar sin själsfrände och blir kär och förälskad. Den biten tror jag inte man kan vara förnuftig kring, där räcker det inte med att ha bestämt sig eller anstränga sig tillräckligt hårt. Det är nog tvärtom kontraproduktivt. Men sen. Nu. Tre år efter bröllopet. Då tror jag det handlar mindre om magi, och mer om att ha bestämt sig. Mer om hur man prioriterar och vad man väljer att göra. Mer om att faktiskt ta sig tid och anstränga sig, och mindre om magi och slump.

Jag är så otroligt glad att det faktiskt fungerar. Att det hjälper. Att tid tillsammans och fokus på att bemöta varandra med hyfs och respekt, att gnälla mindre och berömma mer, att det funkar. Att vi mår bättre och tycker mer om varandra. Det är klart att vi älskar varandra, och att vi älskat varandra oerhört mycket hela det här svåra året. Men kärlek kan skymmas av massor med skräp, och att man älskar någon är inte detsamma som att man funkar ihop eller mår bra av varandra. Så jag är så glad att vi faktiskt både funkar ihop och mår bra tillsammans. Tack vare hårt arbete och prioriteringar.

Även om, och det är ju det som är kruxet, de prioriteringarna ibland går ut över vår tid med Signe. Även om det betyder att hon ibland får sova med mormor istället för oss. Att hon får vara med morfar istället för med mammorna. Alldeles oavsett vad jag själv mår bra av tror jag att hon också tjänar på den här dealen. Glada mammor är bra mammor. Och mammor som inte grälar hela tiden och faktiskt får vara med varandra då och då är mammor som inte kommer skilja sig om några år. Och det är bra grejer!