"Jag brukade drömma om dig"

Jag försökte läsa "Jag brukade drömma om dig" av Petra Holst, och jag tror det är en jättebra bok. Men jag började gråta, även andra gången jag försökte läsa den, och insåg att jag hoppade över sidor för att det var alldeles för hemskt. Det är inte dags än för mig att läsa den. Jag behöver glömma det senaste året först.

De första 70 sidorna beskriver hur det är att ha ett litet barn som är ständigt missnöjt. Som skriker genomskärande ofta ofta. Som aldrig är nöjt, som aldrig är lugn. Som aldrig sitter stilla och nöjt i knäet, utan ska stå upp och hoppa hela tiden. Hur det är att får höra av andra att det är så mysigt att vara hemma med bebin, och själv känna hur man går sönder.

För ja, så var det. Det var hemskt. Jag är oändligt tacksam över att vi fick hjälp, framförallt av ABs mamma. Och jag är jätteledsen över att den första tiden, hela första året nästan men framförallt första halvåret med Signe var helt förskräckligt.

Och nånstans hoppas jag att alla andra runt omkring oss ska läsa den och tänka på oss och kanske förstå oss. För sådär var det. Även om det inte är beskrivning jag egentligen skulle vilja att jag kände igen mig i.