Gamla vänner

Jag träffade två goda vänner på ett café häromdagen, jag och Signe var där för att träffa andra bebismammor och bebisar. Vi stannade och hälsade, men hade inte så mycket att säga varandra. Mest "det var länge sen vi sågs". Och jo. "Vi har inte fått sova" förklarade jag, "jag och AB har inte fått sova på hela hösten. Så det är därför vi inte varit så sociala." Och de snälla vännerna nickade och försökte se förstående ut, och sen ursäktade jag mig och gick och köpte lunch till mig och Signe.

Och jag är så jädra ledsen. För jag tror ingen kan förstå. Det är några få vänner vi har kvar, som hängt med hela vägen och som verkar ha fattat. Som frågar och bryr sig och faktiskt orkar lyssna. Men det är kanske tre, typ, av alla de många jag umgåtts med. Eller kanske rentav fyra. Men de allra allra flesta har bara försvunnit bortom horisonten.

Och det fattar jag ju. Så jädra kul kan det ju inte vara att lyssna på oss gnälla över kladd och utmattning och sömnbrist. Det är ju inte som vi haft något roligt att prata om. Eller varit intresserade av något roligt någon annan gjort. Eller ens överhuvudtaget orkat lyssna på någon annan, på det stora hela. Vi har varit tråkigt sällskap.

För vi har inte fått sova. Vi har lidit något vansinnigt. Vi har haft en livssituation som varit fullständigt vidrig. Det jag varit med om de senaste två åren trotsar ärligt talat all beskrivning, det har på många sätt varit så hemskt att det knappt går att prata om. Det blir liksom surrealistiskt om jag försöker beskriva det för någon som inte varit med om samma sak. Och försöker jag prata om det med någon som har varit med om samma sak, dvs andra småbarnsföräldrar, så kontrar de som regel med någon liknande historia, gärna värre. Vilket iofs är trevligare än tomma blickar och byte av samtalsämne, men inte känns särskilt bra det heller.

Lite senare på samma kaféträff sitter vi och pratar om hur olika bebisar kan vara, och hur skönt det är att just våra är rätt lika. För vi konstaterar att om man bara hängde med folk som hade nöjda och lugna bebbar, då skulle man ju känna sig helt misslyckad som mamma (som om man inte gör det ändå...). Och jag säger något jag inte riktigt visste att jag tyckte, men som är helt sant. Att jag har goda vänner med en bebis lite mindre än Signe, och att jag inte orkar träffa dem. För deras unge är så lugn och lättskött att jag inte står ut. Jag känner mig som ett misslyckat ufo. Så inte ens de gamla vänner jag har som också är föräldralediga umgås jag med, för det gör för ont.

Det gör för ont att det är så olika. Att det, ärligt talat, är så orättvist. Att vår tillvaro jämförs rakt av med folk som har det så lika, och ändå så himla olika. Jag blir för påmind om hur jobbigt det varit, hur otillräcklig jag känner mig, hur svårt det är och har varit för oss, och hur lätt det skulle kunna vara. Hur lätt det är ibland, för vissa föräldrar med vissa barn.

Jag tror jag håller mig undan för jag har så svårt att bli förstådd, och jag orkar inte förklara. Jag vet att det är skillnad på olika. Jag vet att vår bebistid med Signe faktiskt inte är jämförbar med många andras första år. Det får räcka så. Jag har ingen lust och ingen ork att försvara mig och förklara mig och bli tittad oförstående på.

Om några år. Sen. När vi har det bra. När vi har en vardag vi kan leva med igen. När vi slutat må så jädra dåligt och när vår kraft och ork åtminstone oftast, åtminstone ibland, åtminstone nästan räcker till att hantera våra dagar. Då kan jag träffa dem igen. Då kan jag se mina vänner i ögonen igen. Men inte just nu.

Ett tag till nöjer jag mig med att vara glad och tacksam för de av mina gamla vänner som faktiskt hängt kvar och orkat med oss fast vi inte är så roliga. Alla andra får vänta tills vi mår bra igen. Men det gör mig ledsen att det ska behöva vara så. Det gör mig ledsen att det varit så jobbigt för oss. Jag trodde inte att det skulle bli så.