Jag fick så himla fina svar på mitt gnällinlägg tidigare, det var jätteskönt. Inte minst försäkranden om att man får ta ett sabbatsår. Att det är möjligt att komma tillbaka sen. Jag är ju rädd för/tror att alla våra vänner kommer att ha glömt oss helt om vi nån gång kan ha ett socialt liv igen. De kommer titta förvirrat på oss och presentera sig med namn nästa gång jag träffar dem... Men nej, förmodligen inte. Jag tror de finns kvar, när vi orkar igen. Jag tänker våga tro det.
Och så blev jag påmind om att det är så lätt att missa allt bra. Att inte komma ihåg det när jag deppar. En sak som säkert lyser igenom men som jag sällan skriver rakt ut är hur otroligt jädra stolt jag är över Signe. Att hon är den vackraste, dyrbaraste, finaste personen jag vet. Jag är så stolt och imponerad över henne att jag skulle kunna spricka.
Inte för att göra er andra avundsjuka... Men hon är så söt!! Och hon är så smart!! Och så himla snäll och duktig och försigkommen och, tja, bäst på allt helt enkelt. Men jag brukar hålla igen lite med lovorden, för jag kan tänka mig att läsarna tror att jag är en aning partisk... Och det må vara hänt, men ärligt talat, Signe som människa är en definitiv ljuspunkt oavsett hur livet ser ut. Jag kan vara jädrigt less på att vara mamma ibland, när de basala behoven inte kan uppfyllas, men jag är aldrig less på flickan vars mamma jag är.
(Även om jag kan vara lite trött på hennes gnäll... Och ibland känner att säger hon "ma-ma-ma-ma" en gång till så går mitt huvud i två bitar. Men det hör nog mer ihop med det där med basala behov och trötthet på att vara "ma-ma-ma-ma". Signe är fortfarande bäst.)
Sötast i ABs tröja!
4 kommentarer:
Hon är verkligen söt! Hoppas så att nästa år blir ett år för basala behov och mer!
Va fint det är att ha någon man tar parti för, och att våra barn har någon/några som är partiska för dem!
jag tycker det är jättekul att prata barn. Barn pratar man genom att rada upp sina egna barns förträffligheter och möjligen nått problemområde...varpå den andra parten svarar genom att jämföra med sina egna förträffliga barn. Sen kan man sitta i timmar och prata om sina egna barn och alla blir glada och nöjda...sen kommer fotoalbumen och bvc-korten (:-)) fram och då blir det ännu roligare.
Vill man bara prata om sina egna barn är mormor ett säkert kort i vårt fall....
Det är din blogg. Vill du helt och hållet ägna den åt att ösa lovord över din dotter, så är det ditt beslut. Om någon grinig läsare tröttnar, så är det deras problem.
Tyvärr är det så i vårt samhälle nu, att man gärna stöttar och uppmuntrar den som berättar om hur jobbigt något är - men när man vill glädjas och skryta över något, då kommer kritiken. Inte vänner emellan, men "proffsbloggare" har berättat att det är så. Någon skrev om hur hon skämdes över att barnen fick snabbmat, och fick massivt stöd. När hon senare skröt över att de fått "nyttig" mat, så skulle hon minsann inte komma och sätta sig på några höga hästar och knäppa vanligt folk på näsan.
Skicka en kommentar