Vi har jobbat i tre nätter nu, ger Signe sömnmedicin vid nattningen och lägger henne fortfarande vaken i sängen när hon ska somna. Och gör så lite som möjligt om hon vaknar på natten, börjar med att lyssna att hon verkligen är vaken, och då bara hyssjar åt henne. Blir hon ledsen på riktigt eller inte kan slappna av klappar vi på henne eller sjunger för henne, i sängen. Står hon och sträcker sig upp ur sängen och gråter tar jag upp henne och lugnar henne, och lägger ner henne i sängen igen när hon är lugn.
Hittills har hon sovit all sömn i spjälsängen tre nätter i rad. Flera gånger har hon somnat om av sig självt, fast vi hört att hon är vaken, eller med bara hyssjanden. Det är helt fantastiskt, tycker jag. Enorma framsteg på så kort tid. Inte minst eftersom sömnmedlet inte haft tid att verka när vi lägger henne för kvällen, för det tar en liten stund, så det är helt opåverkat. Medlet gör henne tröttare under natten, så hon väcker oss inte lika ofta, och det är skönt.
Idag pratade jag med psykologen på special-BVC, som vi har kontakt med. Det var första gången sen vi satt igång här hemma. När jag berättade om vad vi gör och hur det gått fick jag en lång uppläxning och förmaningstal. Vi gör alldeles för mycket. Vi borde inte gå in till Signe alls. Möjligen stå utanför dörren och hyssja. Annars visar vi inte för henne vad vi vill. Annars går det alldeles för långsamt. Annars hinner hon ju inte lära om innan vi inte använder sömnmedicinen längre. "Sömnigare än så här blir hon inte." Det är bara att låta henne bli ledsen och skrika. Det är bara att "stålsätta sig".
Alltihop med en röst och ett ordval som om jag inte förstått vad det handlar. Som om jag bara är svag och viljelös och måste skärpa mig. Som om jag vore lite dum.
Jag tycker det var så jädra dumt att jag blir alldeles arg och ledsen av att tänka på det. För att inte tala om vad jag blev när jag faktiskt pratade med henne.
Nej, jag tänker inte låta min dotter skrika utan att trösta henne. Absolut inte. Och att framhålla det som att det är enda sättet att få henne att sova är helt enkelt inte sant, och dessutom rätt drygt.
Så mycket för det stödet. Och henne ska jag dela yrke med...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Förstår att du blev arg! Det låter som att hon inte lyssnade alls på dig.
Den här människan fokuserar på problemet "hur får vi Signe att sova". Svaret på just den enda frågan är kanske, enligt hennes handböcker, precis som hon säger.
Men - svaret på frågan "hur får vi Signe att sova på ett sätt så att vi alla känner oss trygga under processen" - det är ett annat.
Jag tycker att ni har gjort stora framsteg!
En bekant till mig är psykolog. Han fick frågan om hur många av hans klasskamrater som han själv skulle kunna tänka sig att gå till vid behov. Knappt hälften, svarade han.
Jag tycker ni gör alldeles lysande. Om du kan tror jag ett extremt sakligt och bestämt tala om för denna person att du förstår exakt vad hon tycker, men att det inte finns en chans att ni tänker använda det sättet. (Utan att dissa de som gör det). Hon tror att du är en osäker nybörjare (vilket du är, menlåtsas vara en erfaren veteran, för man blir behandlad på ett helt annat sätt).
Fortsätt som ni gör, men fasa vidare, backa inte så tror jag nog att hon snart sover mer normalt.
Vad som stör mig mest är att folk inte kan komma med råd och stöd utan att komma med pekpinnar...jisses.
Skicka en kommentar