Mycket nu

Signe har fått koll på det här med att röra sig framåt nu. Ålning medelst hasning är modellen, men då och då åker knäna upp under magen, och ivriga mammor tror att hon snart, snart kommer krypa. Men det har vi trott sen två månader tillbaka, så vi är inte så pålitliga.

Efter två dagar på praktik känns det bättre. Jag längtar efter Signe mest, och AB en del också men där är jag ju mer härdad, och båda gångerna de kommit och hälsat på mitt på dagen har jag varit pirrig av längtan. Och sen har jag pussat och pussat på Signe tills hon sett alldeles förvånad ut. Men när de inte är där har jobbet varit roligt och utmanande, men inte läskigt. Mina prestationsspöken har gått och gömt sig i garderoben där de hör hemma, och då blev allt mycket lugnare.

Men förkylningen blev värre av två dagars jobb, och det är inte roligt. Dessutom har jag ont i ryggen som bara den, och tja, är ett fysiskt vrak. På lördag ska Signe döpas och det kommer en massa folk, och det är rätt nervöst. Det är mycket nu, helt enkelt. Som vanligt, alltså.