Det är börjar bli jobbigt att bara skriva om illamående och trötthet. Kort rapport är att jag fortfarande mår illa, inte har kräkts mer, helst sover ungefär 14 timmar per dag, och fungerar klart under maximum. Men att jag lever och kunde haft det värre.
Så.
Tror ni jag har något annat att säga?
Problemet med att må illa och vara trött är ju att så mycket av min tid och energi går åt just till att må illa och vara trött att jag inte snappar upp så himla mycket annat. Mitt liv är helt enkelt inte så spännande just nu. Men jag ska göra ett försök.
Hundens ben har läkt, eller i alla fall det synliga såret. Inomhus hoppar han fortfarande runt på tre ben, men får det gå några dagar till tänkte vi nog börja med sjukgymnastövningar för att övertala honom om att det där fjärde benet också går att använda - han har bara glömt bort det för tillfället. Utomhus är det så roligt att dra i kopplet och nosa efter löptikar att han går på alla fyra av bara farten.
Jag berättade att jag var gravid för ABs avlägsna kollega som är här idag och sitter i vardagsrummet och jobbar med AB. Vi var och åt lunch, och det kom liksom upp när jag petade lite i min yakiniku på sushistället och sedan deklarerade att jag var mätt. Det är klart att jag inte hade behövt säga något, men vad sjutton. Varför inte? Det är väl fördelen med att han faktiskt inte har med saken att göra - det är inte som om vi behöver berätta för honom senare om det blir missfall. Han jobbar inte på samma ställe som AB heller, så det lär inte spridas skvaller.
Dessutom tror jag på det här. Jag tror på lilla knyttet och min graviditet och tänker mig att allt kommer att gå bra. På tisdag ska vi med och dricka öl med glada vänner, och då tänker jag berätta för alla som är där. Dan innan, på måndag, ska vi på ultraljud och se om det verkligen finns ett knytt därinne, och gör det det har jag tröttnat på att vara hemlig. Finns det ett knytt därinne tror jag att allt kommer att gå finfint.
Dessutom orkar jag inte sitta en hel kväll till och fejka orsaker till att jag inte dricker alkohol. Det gör det ju ännu tråkigare.
Just nu skriver jag en hemtenta. Det går med varierande framgång. Trött, ju!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Roligt att berätta är det ju oftast! Massor av uppmärksamhet får man! :)
Fast ni lär ju få en fråga vi slapp i alla fall från mer ytliga bekanta...gissa vilken...
Hurra! Nu har jag läst ikapp.
Och jag är väl lite sjuk i huvudet som läser en kräkblogg och den får mig att längta så otroligt mycket!
appropå ölvännerna
Jag tycker det låter som en strålande attityd! Jag hejjar på er.
Hej!
Jag undrar om du har koll på andra regnbågsfamiljer som bloggar? Det är så roligt att läsa om andra som befinner sig i likande sitaution som en själv.
Kram
Nickan: Vi bestämde oss redan tidigt i processen att alla som frågar vem som är pappa till barnet kommer att få svaret att det är en sydafrikans greve som vill ha en arvinge, men inte vill uppfostra den själv. Vi har lovat att skeppa iväg ungen när den blir 16. I alla fall kommer alla som frågar dumt få det svaret. De som frågar snällt får nog reda på sanningen. :-)
Emma: Jag läste också kräkbloggar och längtade ihjäl mig. Ja, man är sjuk i huvudet. :-) Men sanningen att säga är jag mycket mer lycklig över att vara gravid än ledsen över att må illa, så så sjukt är det inte. :-)
Längtan: Inte så många, men jag har lusläst din länklista! Det var roligt. Nätet är bra - det är skönt att inte vara ensam.
tips (med glimten i ögat)på annat att fokusera på än just illamåendet: vad du faktiskt har fått i dig, speciella sug, vad du ska äta när du kan äta allt igen, förändringar av kroppen, humörsvängningar, förberedelserna, förväntningarna, rädslorna...
Vänta nu, det är ju precis det du skriver om, också.
Själv har jag precis köpt lillpyrets första garderob, de kläder som ska med till BB. Lite nytt och eget kan h*n väl få. :)
Skicka en kommentar