Vi var på inskrivningssamtal på mödravårdscentralen igår på eftermiddagen. Vi hade faktiskt sett fram emot det, till och med jag som generellt tycker att all kontakt med sjukvården är obehaglig. Det skulle mest bli information, hade vi fått höra, och så skulle vi få träffa en barnmorska. Det stämde, och dessvärre visade sig min rädsla för sjukvården och sjukvårdspersonal i allmänhet också stämma.
Först fick vi faktiskt inte träffa en barnmorska, utan en barnmorske-elev, som hade oss som träningsobjekt. Och föralldel, det fick hon väl, och efter några minuter slutade hon stirra i golvet och mumla, och det blev riktigt bra. Hon hade något formulär hon fyllde i som mestadels handlade om min hälsa och genetiska disposition, och sen fick vi lite broschyrer som verkade hyfsat intressanta. AB blev åtminstone hälsad på, om än på det stora hela ignorerad under samtalet.
Sen kom handledaren, barnmorskan B. in, och hon var faktiskt inte trevlig alls. En äldre kvinna, rätt formell och tillbakadragen. Hon var inte direkt otrevlig till att börja med, bara inte särskilt varm, och hon och barnmorske-eleven diskuterade en del över huvudet på oss, ett rätt vanligt oskick bland sjukvårdspersonal.
Sen informerades om framtida träffar, den första en så kallad mitt-träff, alltså mitt i graviditeten, som vi själva skulle ringa och boka efter ultraljudet i vecka 18. (Jag är nu i vecka 15 enligt deras sätt att räkna, vecka 16 enligt mitt eget (kallar de första veckan för vecka noll, är ju frågan?).)
Jag ville veta om AB kunde följa med. Njaaeeeej var ju svaret, eller snarare: "Jo, det kan hon ju såklart, men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna."
C: "Jaha, jo, det förstår jag, men AB kan alltså få följa med om vi gärna vill det?"
B: "Men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna, vi kommer ta upp frågor om diet och kanske träningsövningar och sådant..."
C: "Jo, det har vi fattat, men jag vill gärna ha med AB, får hon följa med?"
B: "Jag säger ju inte att hon inte får det..."
C: "Vad bra."
B: "... men träffen riktar sig till de gravida kvinnorna, och det är inte vår policy att bjuda in partnern..."
C: "Så hon får inte följa med?"
B: "Nej, det menar jag ju inte...Bara att... Kanske..."
AB: "Är det för att du tror att de andra kvinnorna skulle tycka att det är obehagligt? För det kan jag absolut förstå och respektera i så fall."
B: "Nej, nej, det tror jag inte... Det gör de nog inte..."
C: "Så då går det bra?"
B: "Nej, det gör det nog inte... Vi brukar ju inte göra så..."
Och så vidare och så vidare och så vidare ad infinitum.
Inga som helst raka svar. Inga som helst vettiga argument. Inga försök att förstå vår synpunkt eller funderingar kring varför just det här var så viktigt för oss. Samtalet innehöll också fina passager kring att papporna ju inte heller var där, med varierande slängar kring att de andra kvinnorna inte ville ha sina partners där (antydningsvis att jag var knäpp som ville det) respektive att det vore orättvist om AB fick komma och inte de andra, två argument som tydligen gick utmärkt att kombinera i hennes huvud (om än inte i mitt). Förutom att hon förstås inte sade att AB inte fick komma - hon sade bara emot varje gång vi antydde att hon skulle följa med.
Hon höll också någon lång utläggning om någon tidigare träff där en kvinna hade haft sin partner med, och det dröjde en stund innan vi insåg att hon tog för givet att vi förstod att partner i fråga var en kvinna. Hursom. Det hade tydligen inte varit några problem för de andra kvinnorna på träffen. Det hade inte verkat vara ett problem för partnern. Ändå framhöll hon det som ett argument för att AB inte skulle få följa med. Djupt förvirrande, ärligt talat fullständigt oförståeligt.
Vi fattade helt enkelt inte vad hon menade, vad det var hon försökte säga. Och hon verkade lika oförstående inför oss. Till slut kände jag mig tvungen att bli mer personlig, och förklara att det är viktigt för mig att ha någon jag litar på med mig i sådana här sammanhang, helt enkelt för att jag inte gillar sjukvård. Det kunde de absolut inte förstå. "Det här var ju inte alls som ett sjukhus." Nänä. Det bara ser likadant ut. Och luktar likadant. Och är fullt av likadant klädda människor som pratar om mig över mitt huvud, tar för givet att jag ska ta av mig kläderna så fort de säger till, och gör mig illa på nya och konstiga sätt varje gång jag är där.
Jag blev så illa berörd att jag en liten stund tappade kontrollen och med huvudet bortvänt började gråta. Den snälla barnmorske-eleven (hoppas hon undkommer påverkan från sin handledare...) gav mig näsdukar medan AB började samla ihop alla papper och konstaterade: "Jag tror att vi ska gå nu." med fantastiskt kylig röst. Jag bad dock att vi skulle stanna en stund till för jag ville samla mig lite, och det gjorde jag faktiskt också efter några sekunder. Sen försökte jag förklara att ja, jag tycker väldigt illa om sjukvård, att det gör mig mycket lugnare att ha AB med, att jag kan gå utan henne med helst inte vill om det inte finns någon bra anledning och så vidare.
Och fick tillbaka kommentarer av typen "Men det här är ju inget sjukhus", "Du har ju klarat av att gå till andra saker" och den absoluta höjdaren "Jag vet att du kommer känna annorlunda senare i graviditeten."
Blääää!!!!
Vi avslutade i alla fall samtalet, och innan vi skulle gå kläckte hon ur sig det fantastiska påståendet att hennes "trettiofemåriga erfarenhet sade henne" att mitt blodtryck som denna gång låg på gränsvärde till för högt skulle fortsätta att ligga högt.
Alltså, jag ser det inte som en merit att hon fick sin utbildning på sjuttiotalet... Vilket argument som helst hade varit bättre, det finns en massa sätt att säga samma sak utan att påvisa sin "trettiofemåriga erfarenhet". Vad har jag för intresse av den? Tala istället om för mig vilka faktorer det är som gör att du tror det, om du vill att jag ska tro dig.
Byta barnmorska, således. Men det här gör mig ledsen, upprörd och nedstämd. Jag grät när vi gick därifrån, och är rätt ledsen nu med. Idiot. Pucko. Blääää!
Alltså, vår barnmorska behöver inte ha någon särskild HBT-kompetens. Och hon behöver inte vara världens bästa heller. Men jag vill väldigt gärna att hon inte ska vara en dryg, arrogant komplett idiot. Är det för mycket begärt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Men usch vilket tråkigt bemötande ni fick. Det är precis det där jag är rädd för att möta också när vi ska på inskrivningssamtal. Men glöm inte bort att ni har all rätt att byta barnmorska. Kanske känner ni någon som är eller nyligen varit gravid som tillhör samma vårdcentral som er som kan tipsa om någon bättre? Tror även man kan byta vårdcentral med om man vill.
Jag försökte höra mig för med kuratorn på fertilitetsenheten i Örebro där vi bor om hon visste om någon duktig, HBT-vänlig barnmorska. När vi ringde och bokade tiden så lät kvinnan (som kuratorn förövrigt rekommenderade) jättetrevlig så jag blev ganska lugn. Men hon bokade in oss hos en annan barnmorska. Vi ska dit om en vecka så får se hur det går. Jag vill inte vara fördomsfull, men har en känsla av att äldre barnmorskor kan vara lite "bryska".
Hoppas ni orkar stå på er och leta efter en ny barnmorska. Stor kram och trevlig helg från mig.
"Brysk" var en jättebra beskrivning på den vi träffade! Hoppas att ni får någon mycket bättre! Annars får vi bil-poola tillsammans till Mama Mia i Stockholm. :-)
Jag vill ha en snäll, varm, förstående person som har tålamod med mina nojjor - jag är nervös nog som det är ändå, utan att de som ska hjälpa till ska bidra till problemet, liksom.... Stor kram tillbaka!!
BYT!!! Det måste finnas vettiga och bra barnmorskor i stan. Och ni känner ju faktiskt flera par som fått barn på senare år - någon av dem måste kunna tipsa om en bra barnmorska.
Och du... Just den här hade nog varit precis lika korkad (om än på andra sätt) om ni varit ett heteropar - den sortens barnmorskor är tyvärr inte helt ovanliga.
Ni gör helt rätt i att byta!
Barnmorskan under graviditeten är en av de viktigaste personerna ni har under den tiden. För att ha en chans att känna lugn med alla ens vanliga frågor och problem är det lika viktigt att vara på samma nivå med sin barnmorska som med sin kurator eller psykolog.
( satt jag inte själv och grät en halvtimme hos min BM för någon vecka sedan)
Med V var P alltid med på alla möten angående min graviditet (nje, inte läkarebesöken ang kräkningarna) och vi fick aldrig några kommentarer eller blickar ang det, snarare tvärtom. Ni ska leta tills ni hittar en BM som inte höjer på ögonbrynen för att ni kommer två på mötena, punkt slut.
Ja, det är ganska häftigt att man hör så mycket (nu är det ju inte säkert att det är hjärtljud vi hör än, men det är ändå spännande, och så småningom kan man ju höra hjärtljuden iaf). Stetoskopet finns att beställa på Apoteket för 200 kr.
Det där med att ens respektive inte får följa med på mitt-träffen tycker jag är befängt! Jag och Joel reagerade likadant. Vi hoppar den. Jag vill ju inte heller gå själv. Vi skaffar ju barn tillsammans.
Dock kan sägas till min BMs försvar att hon också tyckte det var fel men att sådana var reglerna.
Du skall definitivt byta barnmorska tycker jag! Detta är en viktig tid och ni kommer träffas rätt mycket framöver. Bra om kemin stämmer iallafall litegrann.
Boel på Svartbäckens verkar reko. Tips.
Man får även byta vårdcentral numera. Bara så ni vet att ni har den möjligheten med.
Stå på er!
Det var förstås inte alls roligt för er, men om ett tag kommer det att bli en rolig historia att berätta på temat "hur olämplig får man vara för sitt yrke?" Tragikomisk, eftersom det är fler än ni som kommer att drabbas av hennes 35-åriga inkompetens.
Mycket konstig policy att inte bjuda in partnern! En del MVC har nästan tvärtom, att partnern anses vara oengagerad om den inte tar ledigt från jobbet för att vara med på möten.
Jag har haft två äldre barnmorskor, mycket varma och lyhörda, så det är nog personlighet mer än ålder.
Lycka till med nästa barnmorska!
Sjukvården har alldeles för många puckon på fel platser, de finns på varenda liten avdelning och det verkar stört omöjligt att göra sig av med dem! (Ju större stad desto högre puckoprocent verkar det dessutom som...)
Men trots detta är de faktiskt i minoritet, de allra flesta människor inom sjukvården jag kommit i kontakt med - och de är många - är vänliga och förstående och går att diskutera med.
Så vad vill jag säga med hela denna utläggning då? Jo, BYYYYT!!! Byt barnmorska nu, så fort som möjligt. Om hon inte kan förstå att du är orolig och behöver den trygghet ABs sällskap ger dig, så har hon inget i er närhet att göra.
Det finns trevliga och förstående barnmorskor också, de finns här i staden och de måste väl rimligen även existera på vårdcentraler??
Och jag håller med Trollmamman; hon hade förmodligen varit lika brysk och oförstående om det hade varit en make du hade med dig.
Lycka till!
Men hur svårt kan det vara att förstå att du känner dig osäker i vårdliknande situationer. Det är ju bara att acceptera. Var är folk så där. Det är samma som "men min hund är så snäll han vill bara leka" jaha ok ser det ut som om någon bryr sig?
Hon verkar ha blivit en aning empati-störd under sina trettiofem år...
Men ni kanske kan glädja er över att AB blir lika dåligt behandlad som vilken pappa som helst ;) :P
Jag tror ärligt att hela mödravården behöver åka på kurs för att lära sig inkludera de som inte bär barnet oavsett om det är en biologisk pappa eller någon annan .
Är jag ond som gillar bilden av hur läskig och beskyddande AB måste upplevts med sin kyliga ton...
Dom lärde nog inte ut empati på 70-talet...
Och du är inte ondare än jag i alla fall - jag tror AB var jätteläskig. :-) Hon var i alla fall ett suveränt stöd för mig - jag har världens bästa livvakt mot otäcka människor i vita kläder.
Skicka en kommentar