Det har varit en jobbig vecka. Mest för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Jag är trött och tankspridd och orkar ingenting, och det tär på mig. Jag har svårt att stå ut med mig själv när jag är sådan här. Och nu har jag varit det i tre månader. Till slut brast det.
Så igår kväll bröt jag ihop och grät och AB fick sitta och klappa på mig. För jag tror inte det blir bättre än så här. Jag tror inte jag blir piggare, smartare, starkare än vad jag är just nu. Den första tidens illamående och sömnighet har försvunnit - men jag är fortfarande inte ens hälften så duktig som jag brukade vara. Jag orkar helt enkelt inte.
Bläää!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stor kram till dig. Hoppas du kan tillåta dig att vara så trött som du är. Alla graviditeter är ju så annorlunda. Det kommer inte vara för alltid...
Jag och A bor i Örebro. Din idé att vi skulle ha en egen liten grupp var annars superbra!! Men det blir lite långt att åka till Uppsala, eller ni till Örebro.
Det blir ju lite långt. :-( Jag oroar mig också för icke-upplyst sjukvårdspersonal. Hittills har alla jag träffat varit jättebra på det viset (utom lite asociala läkare, men de är nog inte asociala specifikt mot mig och AB, utan bara i största allmänhet...). Jag har kvar Mama Mia som plan B om folk visar sig vara idioter...
Men - tänk efter vad det egentligen är du gör! Du håller på att skapa ett helt nytt liv, en liten individ, en ny människa för tusan! Är inte det duktigt så säg!
Inser du hur många miljoner celler du skapar varje dag? Om du räknar ut det, så kanske det är lättare att acceptera att du är trött!
Skicka en kommentar