Sent igår kväll kände jag mig oerhört missförstådd och avvisad och blev skitarg på AB. Vi lyckades mer eller mindre lösa det och vi kunde till slut somna, men sen sov jag oroligt hela natten och drömde de mest underliga mardrömmar. Inte förrän AB gått ut med hunden imorse och pussat mig hejdå somnade jag in ordentligt och sov gott i en halvtimme. Men även efter det var hela morgonen konstig. Jag kände mig fel, arg, ledsen, rädd, allt var bara fel. Sen kände jag dessutom små små mikroskopiska ilningar någonstans i magtrakten, och blev skiträdd. När jag väl lyckades ta mig ut till duschen vid halv elvatiden började jag gråta av panik och rädsla, efter att ha övertygat mig själv om att jag skulle få missfall, bli övergiven och var ensammast i världen.
Jag hade i alla fall förnuft nog över att andas djupt några gånger och läsa innehållsdeklarationen på schampooflaskan istället. Sen kunde jag gå ur duschen, torka mig och göra det jag borde gjort från början, nämligen ringa AB och höra henne säga att allt är bra.
Allt är bra. Faktiskt. Det jag kände i magen kan vara precis vad som helst, och gör inte alls tillräckligt ont för att det ska finnas skäl till oro. Det kan precis lika gärna vara min numera rätt otränade ländrygg som ger sig till känna - kroppen är notoriskt dålig på att signalera var det gör ont, om det gör ont inuti. Sådana signaler kan hamna lite varsomhelst. Det finns ingenting annat som är fel - AB älskar mig fortfarande, ingen katastrof har inträffat. Jag har en tenta imorgon, men jag är inte tillräckligt engagerad i den för att ens bli nervös över den.
Jag tror att det är hormoner, helt enkelt. Om jag vore ett hus skulle det vara som om man hade ett trasigt brandlarm som då och då sätter igång och tjuter med 120 dcB. Det brinner ingenstans, det är inte farligt, men det är oerhört obehagligt. Min kropp satte helt enkelt igång hela alarmsystemet, utan någon särskild anledning.
Så nu ser min dagsplan lite annorlunda ut. Dagens tvättid är ombokad till söndag, och tentan får klara sig bäst den vill. Jag ska äta lunch nu, och sen åka hem till Nickan och hennes familj. De är bland de mest avslappnade och avslappnande människor jag vet, och det känns bra att bara få hänga där ett tag, och slippa vara ensam. Vilde kan få leka med farbror Grim, och jag kan få tänka på helt andra saker än mina egna förvirrade tankar, som jag just nu inte litar på alls.
Hormoner. Bläää!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Stackare!
Det kan eventuellt bli så att det kommer en farbror Hugo och hälsar på också, tillsammans med en matte. Hos Nickan...
De där graviditetshormonerna är verkligen inte att leka med. De är någorlunda hanterbara om man lyckas känna igen dem, och kan säga till sin partner: "Nu spökar hormonerna, snälla vi pratar inte om något viktigt nu, bara håll om mig och älska mig!"
Eller om partnern hinner först så får han/hon säga något liknande.
Så otroligt mycket energi kan sparas om man bara inte försöker resonera med en gravid kvinna under hormonattackerna!
Jag brukade försöka varna Rune när jag kände mig instabil. Då var minsta tonfallsskiftning farlig. Det räckte med att han var tankspridd och råkade svara mig i en något tvär ton, så började jag gråta. Det var värst när jag väntade Aneira, för då visste jag inte alls hur allt skulle kännas.
Försök bara följa med vågorna! De går ju över de också, och är det något ni absolut måste prata om, så gör det mellan attackerna. Det är faktiskt du som bestämmer just nu, måste jag få tycka. Känns taskigt mot AB, men jämställdheten kan ni ta en annan dag.
Tack K! Det är så skönt att få höra att det faktiskt är troligt att det är just graviditeten. För jag tror verkligen inte att det är något annat som är fel - det är bara min kropp som skickar jättekonstiga signaler.
Så jag försöker go with the flow, och må som jag mår, och göra det bästa av det. Och jag har verkligen världens bästa och mest förstående fru. Även om jag tycker lite synd om henne ibland... :-)
Visst är det synd om den som står bredvid och varken kan göra särskilt mycket åt situationen, eller förstår vad som händer. Det är helt enkelt ett pris som de får betala för att slippa alla fysiska plågor!
Men försök komma ihåg att tala om hur du mår. Det räcker med "idag mår jag konstigt" så kan mycket onödigt tjafs undvikas.
Jag tänker inte skriva något om att se framåt, tänk på att ni får ett litet barn, för jag vill minnas att det kändes ganska irrelevant. Vadå kommer ett barn om ett halvår och var glad för det, jag är hyperkänslig just IDAG!!!
Jag undrar om inte min man och din fru skulle behöva ta en fika ihop och prata av sig om sina instabila fruar... Även om jag är lugn och harmonisk just nu, så har han nog i färskt minne hur nervöst det kunde vara att komma hem från jobbet och aldrig veta vilket humör jag skulle vara på.
Kan inte annat än hålla med K.
Graviditetshormoner är kraftiga saker. Det där med hus och brandlarm är en bra liknelse. Eller det där havet, där det kan vara hur lugnt som helst och plötsligt dra ihop sig till storm, eller tsunami, eller bara bli en liten krusning...
Var öppna mot varandra och er själva. Prata mycket och kramas mycket.
En förvarning är också att det blir inte speciellt mycket bättre av förlossningen. För då sätts Babyblues in och mjölkstasen och då har man en ny hormonchock medan kroppen lägger om sig från "gravid" till "mamma"... Men den biten lugnar sig med tiden...
En annan sak. Du skrev att du blev orolig av en microkrusning i kroppen. Vet att det händer otroligt mycket i kroppen hos dig. Din kropp ska bygga en liten människa! Försök att ta alla de här små krusningarna, sendragen, ilningarna, molvärken, och alla andra känningar som något positivt. ( jag vet att det är svårt och inget man vill höra egentligen, jag är ju där själv.) För de allra flesta saker som du känner i kroppen är faktiskt positiva tecken! Det är tecken på att kroppen jobbar, och att den jobbar mycket. Att det är något som händer i dig just nu. Det är förenklat träningsvärk. Muskler och senor ska töjas och bli längre så att livmodern får plats att växa innanför dem. Andra muskler ska töjas för att så småningom kunna ett låta ett barn passera, och ytterligare andra ska byggas på för att orka trycka på.
( ja det är en del av mitt personliga mantra, eftersom jag har sammandragningar dagligen nu, det är magen som tränar inför förlossningen).
Också här, man blir lugnare av att ventilera och prata om det. Prata med AB, prata med vänner, prata med BM så känns det lite bättre och mindre ensamt iaf.
*kramar om*
Skicka en kommentar