Studie om barnomsorg
Länken ovan går till en debattartikel som publicerades i DN 2005, och är skriven av en forskare som heter Beng-Erik Andersson. Han har gjort en 25 år lång longitudinell undersökning (shit vad ambitiöst!) riktad mot effekterna av barnomsorg. Han har alltså följt upp ungar flera gånger under skoltiden och till sist när de blivit 25 för att se hur det gått för dem, relativt när de började i barnomsorg.
Enligt denna studie (som verkar väl genomförd av det som utläses av artikeln, men det är förstås svårt att säga utan att läsa hela studien), så finns det en signifikant skillnad på barn som börjat i barnomsorg innan ett års ålder jämfört med de som börjat senare. De som börjat tidigare klarar sig bättre i skolan och har högre social kompetens. När de blivit vuxna läser de i högre grad på högskola och ser ljusare på sin framtid.
Jag blir glad av denna forskning. Jag tror nämligen att det finns en massa massa fördelar för alla inblandade med att barn ska vara hemma med sina föräldrar så länge som det går. Men eftersom så länge som det går förmodligen kommer att bli rätt kort för mig och AB, så är det skönt att läsa saker som visar att det inte nödvändigtvis innebär att vi utsätter vårt barn för hemskheter och dömer det till en framtid som otryggt anknuten värsting. Det kan uppenbarligen bli folk även av dagisbarn.
Om barnomsorgen har god kvalitet vill säga. Viktigt om, det där. Tur man har en mamma som är förskolechef och kan ge inside information...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tog studien upp parallellerna med att högutbildade föräldrar oftast lämnar sina barn tidigare på dagis än lågutbildade( då de pga karriären inte kan vara hemma lika länge), och att barn med högutbildade föräldrar oftast utbildar sig mer än barn vars föräldrar är lågutbildade?
En undran bara, eftersom man hör ovan teser ganska ofta?
Tydligen kollade de även för föräldrarnas utbildning, ekonomi och lite andra grejer, och sambandet med barnomsorg kvarstod. Det stod i artikeln i alla fall.
Men det var min första tanke också, att det kanske mer handlar om vilka det var som tenderade att lämna sina barn på dagis på 70-talet. För det tänkte jag också på studien avslutades 2005, då barnen var 25. Så de måste ha gått på dagis för rätt länge sedan - jag tror resurserna har ändrats en del sedan dess... Det enda studien egentligen visar är ju att det gick bra för de barnen som gick då.
Så det är ju absolut inte sanningen och ljuset - bara en liten pusselbit av alla pusselbitar.
Helt klart intressant iallafall. :)
Jaha då är man undantaget då (även om jag hoppat av mina högskolestudier för tillfället) men jag har aldrig gått på dagis eller fritids...
jag räknar mig som hyfsat social och har bra betyg.
AB var hemma med sina morfäldrar tills hon var sju och började första klass, och blev en väldigt smart och framgångsrik människa. :-) Statistik är som vanligt inte allting.
Jag vet faktiskt inte när jag och brorsan började dagis - tre kanske? Eller kanske två för mig och tre för brorsan? Inget jättetidigt i alla fall.
Kanske därför det känns som en så läskig tanke att lämna det kommande knyttet på dagis kanske redan vid 1,5. Det känns jättejättetidigt ju. Så jag vill bara hitta tecken på att det inte är helt förödande för lillknyttet...
Det är väll det som alltid är med vetenskapliga undersökningar att det alltid finns om och men och andra vinklar som alltid kan påverka. Hur som haver så är jag helt övertygad om att det inte på något sätt är skadligt för barnen att börja förskolan som 1½ årtingar eller som 14-15 månaders heller. En bra och medveten förskola och föräldrar som prioriterar sitt barn när dem inte arbetar tror jag gör att barnet utveclas exakt till den de är. Både socialt och syn/ intresse på utbildning. För barn som de inte går bra för tror jag det är helt andra änledningar än förskole start. De är så jag tänker! :-)
Jag tror så här:
Om barnen går på dagis mycket eller lite under de första åren spelar nog mindre roll för barnens framtid. Det är trist för föräldren helt klart...
Jag tycker nästan man ska satsa mer på att finnas till för barnen i vardagen senare...i sena förskoleåldern och under skokåren. Då behöver de verkligen en trygg hemmiljö och en djup kontakt med föräldrarna att landa i efter en dag ute i den stora världen.
Jag tror även att det är lättare att glömma det när de är så stora, det är så lätt att säga "sen" eller "har inte tid".
Det som däremot hände mig när jag började skolan var en enorm kulturchock.
Jag var ju van att umgås med vuxna (och min 4 år äldre granne) så mitt språk var helt annorlunda och jag var van att folk tog mig på allvar och lyssnade på mig.
Jag var heller inte beredd på rävspelet småtjejer i mellan.
Skicka en kommentar