När Signe somnade in för sin förmiddagslur och sov gott på min mage tänkte jag nåt i stil med yey, nu kan jag gå och lägga mig och sova. Eller dricka kaffe. Vara för mig själv en stund. Så jag lade ner en djupt sovande Signe i spjälsängen, och hann inte göra nånting för efter fem minuter vaknade hon och var olycklig.
Hon har gjort det ett tag nu, det är som när hon var liten, hon vaknar upp och upptäcker att hon är ensam och blir ledsen. Inte alltid, men ofta. Först blev jag rätt sur och besviken, och tänkte rätt ledsna tankar om att hon behöver mig hela tiden och inte klarar sig några minuter på egen hand.
Och det är klart att det är mer praktiskt för mig om hon klarar av att sova själv. Det vore ju också mer praktiskt, för mig som vill göra andra saker, om hon somnade själv, vaknade själv, åt själv, och tja, bodde själv? Innan hon fanns hade jag all tid i världen att sova och dricka kaffe, det var såklart mycket mer praktiskt.
Och så oändligt mycket fattigare.
Nu har jag en underbar liten dotter, ett varmt litet snusande knyte, som vill ha sällskap när hon sover, precis som jag, ärligt talat. Hon är litenliten, och att hon vill ha en vuxen nära är fullständigt rimligt och förståeligt. Varje ögonblick hon roar sig själv, varje sekund hon sover själv, är ett tecken på hennes otroliga tillit och förtroende för att vi finns runtomkring henne och ser till att hon är trygg. När livet är fullt upp och det händer mycket behöver hon mer närhet och mer trygghet, och det är ju inte så mycket att säga om det.
Det bästa tips jag läst om hur man ska behandla klängiga barn är: "Ge mer än barnet ber om." Det stämmer med hur jag ser på människor och känns logiskt. Om närhet och bekräftelse är en bristvara, något barnet behöver slåss för och tjata sig till och jobba för hela tiden, så kommer barnet givetvis göra det - och aldrig sluta, nånsin. Om det finns i överflöd kommer barnet ta så mycket som det behöver, och sen ägna sina krafter åt andra saker.
Det innebär att vissa barn behöver mer än andra, och att barnet behöver olika mycket olika tider i livet. Det är inget konstigt. Så grejen måste ju vara att se till att barnets behov av närhet tillfredsställs utan att man själv behöver offra alltför många grundläggande behov. I den bästa av världar sköter jag mitt och Signe hänger på, hur nära hon vill men utan att jag aktivt ägnar mig åt henne hela tiden.
Så Signe får sova på madrassen bredvid mig när jag skriver blogg, och sen ska hon få sitta i selen på min rygg när jag städar lite härhemma. För då får jag göra det jag vill, medan hon hänger på, och hon får det hon vill - i alla fall tills hon tröttnar på mamma och vill ligga själv en stund...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, vad det stämmer. I alla fall med små Troll. När Trollet anlände och i princip satt fast på mig första tiden, och sedan bara gjorde små utflykter nära, nära, och bokstavligen sov ovanpå mig - då kryllade det av "kloka" personer som tyckte jag skulle lära Troll att vara självständig och inte skämma bort osv. Istället vräkte jag närhet över henne, och kanske är det därför hon av så många i dag betecknas som "ovanligt trygg".
Dvs min dotter, som ryckts upp med _alla_ rötter flera gånger innan hon ens fyllt två, och som ju bevisligen har en ganska trasig bakgrund, betraktas som trygg och säker. Visserligen kommer mycket förstås av att hon varit tokälskad från sitt första andetag och varit näranära sin bio-mamma (underbara hon!), men jag tror också att det haft betydelse att hon fått mer än hon bett om.
När de blir litet större lär man sig också utläsa de gånger då det inte är närhetsbehov utan ren strategi; "om jag pussar på mamma slipper jag plocka undan leksaker". Det är en _helt_ annan sak, det! ;-)
Håller med helt och hållet. Jag har haft en diskussion med en gråtfärdig väninna som försökte "lära sitt barn att bli självständigt", men nu ville det absolut sova hos dem och det var ju ett bakslag. Jag sade precis som ni, att självständighet lär man ut genom att visa att man alltid finns där, eller ser till att en annan vuxen person som barnet litar på finns där. Inte överbeskyddande, men tillgänglig och i vissa fall beskyddande. Gärna säga "Hejdå, vi ses senare!" när man går hemifrån istället för att smyga iväg. I mitt fall skulle det nog bli sämre att väcka mina barn kvart i sex för att säga att nu går jag till jobbet, men då finns pappa där och lugnt förklarar att mamma jobbar och då är det bra.
Mer närhet åt barnen!
Skicka en kommentar