Inatt var första gången jag på allvar kände att nej, jag orkar inte, jag vill inte amma på natten mer, jag pallar bara inte. Det kändes jättesorgligt, för jag vill amma, jag tycker det är praktiskt och mysigt och jag tror att det är bra för Signe. Men jag var så trött! Och kände att jag står inte ut mer, jag vill inte bli väckt igen, jag vill få sova. Men än två timmar i stöten, och utan rädsla att Signe inte ska kunna somna om utan hålla oss båda vakna i två timmar mitt i natten. När jag är så här trött far tankarna sina egna vägar, så även när Signe är hur lugn som helst och somnar om som om hon aldrig vaknat, så blir jag stirrig av rädslan över att hon ska vara vaken. Jag var för trött, helt enkelt, och ville bara inte.
AB stannade hemma imorse, när jag bröt ihop och grät efter att inte ha kunnat somna om efter fyra-amningen imorse stängde hon av väckarklockan och tog hand om Signe, och sen sov jag på madrassen i vardagsrummet till nio på morgonen. Jag mådde fortfarande risigt när jag vaknade, och på något sätt kändes det som en stor tröst när det visade sig att jag hade feber. Det är inte bara utmattning och sömnbrist. Det är förmodligen ett virus som satt sig på magen, och det finns ett väldigt rimligt skäl till att jag inte kunde sova och blev förtvivlad och inte orkade.
Jag hoppas att det räcker så. Jag hoppas att allt blir bra igen när jag blir frisk, och om AB tar någon nattmatning framöver så att jag får sova lite längre sträckor. Jag vill orka amma. Jag vill orka vara med Signe, på nätterna och dagarna. Men jag vill inte behöva ha ont i hela kroppen, kräkas och bli förtvivlad. Så ska det inte behöva vara.
Så det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar