Milstolpe

Inatt hände något jag inte trodde skulle hända förrän om en tja, sex sju år kanske? Signe sov hela natten i sin egen säng. Mycket, mycket mysko.

De senaste veckorna har vi lagt henne i spjälsängen för natten vid åtta, istället för i babybayen inne i sovrummet, mest för att hon lade sig till med att vakna
någon halvtimme efter att hon somnat in, och det var så jobbigt att hämta ett gråtande barn inne i sovrummet. Det var lättare att bara låta henne vakna inne i vardagsrummet med oss och söva om henne snabbt. Sen när hon slutade vakna och sov gott in på natten hade vi märkt hur skönt det var att somna utan henne, så då fortsatte vi så. Som regel har jag gått upp och ammat när hon vaknat till, och ganska ofta stannat kvar ute i vardagsrummet med henne och sovit där resten av natten, om hon inte velat sövas om i spjälisen.

Inatt hade vi dock gjort upp om att AB skulle sköta allt gåendet, jag skulle amma med hon skulle hämta Signe och söva om henne efteråt och sova med henne om det behövdes, för jag fick sova så lite natten innan. Så vi tassade trötta till sängs vid halv tio, och somnade raskt, rätt inställda på att Signe väl skulle vakna vid midnatt.

Vid tre vaknade både jag och AB och var uppe och kissade och drack vatten, och förundrades över att Signe inte vaknat ännu. Hon sov så gott i sin säng, AB tittade till henne och hon hade det bra, så vi gick och lade oss igen. AB berättade på morgonen att hon hade varit uppe och tassat vid halv fem också, bara för att kolla att det inte var något fel på ungen som bara sov och sov.

Klockan sex vaknade hon. Klockan sex!

Och då tog dessutom AB henne efter amning, och jag sov till halv åtta. Gud så skönt! Första nattens hel sömn sen i somras.

Som sagt, mycket mysko.