Lite överbelastning, skulle man kunna säga.

Sammanfattning av de senaste två veckorna:

Jag har börjat plugga på heltid.
AB jobbar sina två sista veckor på heltid. (Dvs två föräldrar som båda är upptagna heltid, en snutta som behöver passning dygnet runt såklart.)

Vi började med viktväktarna för två veckor sedan, dvs vi behöver lägga en massa tid på att tänka på vad vi äter och planera måltider. Dessutom är vi småhungriga hela tiden och kan inte tröstäta när saker är jobbiga.

Signe var sjuk hela den här veckan, utan att vi fattade det - förmodligen för att vi trodde att hon var jobbig bara för att vi är såna usla föräldrar. Det hjälpte faktiskt lite att inse att det var något fel på riktigt.

Det är en massa snö ute. Sen bussolyckan i snömodd för några år sedan som AB var med om, blir vi båda skitnojiga vid sånt väder.

Vår sämsta reaktion på en stressig vardag är att bli sura och tvära och ha kort tålamod med varandra, så att vi börjar gräla hela tiden, gräl som vi i värsta fall helt tappar kontrollen över och som urartar till stor förtvivlan. Bara för att vi är trötta och lessa och rädda och inte vet vad vi ska göra av oss själva. Det tar en massa energi vi inte har råd att bli av med, och gör situationen ännu värre.

Suck och blä och usch och fy. Så det så.

I nästa vecka börjar ABs föräldraledighet, så då är vi klara med dubbelbokningen. Och i helgen drar vi till svärföräldrarna och får avlastning. Det blir nog bättre, småningom. Men just nu är det inte roligt.